Mötet med sorg och vägen ur den
Anna-Mari Bäckman 09.05.2025
Att jobba som diakon innebär att konstant möta sorg, sjukdom och bedrövelse. Under mina första år i arbetslivet blev mötet med sjukdom och död något av en kris för mig. Jag hade levt ganska skyddat och klarat mig undan svårare sjukdomar och stora sorger. Att sedan plötsligt slängas ut i de äldres verklighet och ta del av den ena sjukdomshistorien efter den andra och ta del av människors sorger ledde mig ofrånkomligt in en existentiell kris. Livet kändes plötsligt både otryggt och skrämmande. Jag fick hjälp genom stödsamtal med familjerådgivningen där jag jobbade. Att få sätta ord på det jag upplevde istället för att hålla mina tankar för mig själv blev ett sätt att bearbeta det jag mötte. Då det som skrämmer får komma upp i ljuset blir det lättare att ta på. Att tala ut otrygghet kan ge plats för frid att komma in i kroppens alla celler.
Ja, jag vill påstå att alla celler påverkas då vi möter svåra saker. Hjärtklappning, sömnsvårigheter, värk kan bero på att vi möter saker som blir för svåra för vårt psyke att bearbeta. Men när vi hittar ett utlopp för det vi bär på så kan kroppen också få ro.
På samma sätt som jag fick berätta om det som kändes skrämmande för mig så får jag idag fortsätta ta emot berättelserna som i bästa fall kan föra med sig ett helande. Att få sätta ord på det som känns svårt, skrämmande, tungt hjälper oss att se nyktert på våra liv. Det hjälper oss att bearbeta de svåra saker vi möter och det stora, skrämmande krymper. Till en diakon kan du få tid rätt så snabbt. Vi är inte psykologer eller terapeuter, men vi har hört mycket. Vi möter din berättelse utan att skuldbelägga eller rygga tillbaka. Ibland saknar vi ord för det vi hör, ibland faller en tår av empati ned för kinden. Vi har tystnadsplikt, så länge inget barn far illa – då är vi skyldiga att anmäla, så du får berätta och ärligt sätta ord på det du möter och upplever. Berättelsen stannar mellan dig och mig och Gud.