"Tystnad är Guds modersmål"
Här om dagen satt jag i bussen på väg hem efter några timmar på bibliotekets fantasikittlande barnavdelning. Medan familjens pratsamma 4-åring funderade på vad fjärilar äter föll mina ögon på en stor väggbanderoll utanför.
Banderollen hängde på en vägg som hör till vår lokala kyrkliga samfällighet och var minst fem meter hög, ändå hann jag inte helt uppfatta vad det handlade om innan bussen svängde runt hörnet. Men det jag råkade hinna läsa har blivit kvar i tankarna.
Översatt till svenska läste jag ”Tystnad är Guds modersmål”.
Min allra första tanke var att gratulera den som fått till den finurliga formuleringen. Sedan började nyfikna funderingar anmäla sig i mitt huvud medan vi närmade oss vår hållplats.
Tystnad kan ju upplevas både negativt och positivt. Tystnad kan vara frånvaron av ord, svar eller dialog. Tystnad kan kopplas till att bli hörd i stället för att bli överröstad eller avbruten. Tystnad kan vara förväntansfull eller otålig, kanske blodsmakande desperat eller förundrat jublande. Eller bara frågande och vilsen.
Hurdana tystnader finns mellan mig och Gud? Finns det fruktbar och helande tystnad i någon slags dialog, eller är det en otålig och arrogant tystnad som gäller från min sida? Skulle jag kunna adressera färre men mera medvetna ord till Gud så att också tystnaden skulle få tala? Jag borde nog öva på att stilla mig och se vad som föds ur tystnaden? När behöver jag själv tystnad, när borde jag själv fatta att det behövs tystnad?
Om tystnad är Guds modersmål, hur kunde jag bli lite mera van vid och öppen för det livsviktiga men svårfångade språket?
