En främling i mitt eget land
Att flytta till Norge var som att födas på nytt. Inte så där bildligt talat som när någon bli frälst, utan bokstavligt talat att bli en baby och inte känna till något. När jag kom hit kunde jag inte ens namnet på kungen. Jag visste var de största tre städerna fanns, att det var skillnad på bokmål och nynorska och att man äter smörgås till lunch. Det jag å andra sidan inte visste var vilka band som var populära, var smöret kostar minst eller vad som är socialt accepterat i kollektivtrafiken. Jag hade smakat brunost, men jag visste inte var pinnekjøtt och ribbe var. Allt det ovannämnda fick jag lära mig. Sakta men säkert kunde jag småprata på ett främmande språk och orientera mig i min nya hemstad utan stödhjul.
Det här är inte helt obekant för mig. Även tidigare har jag haft känslan av att inte vara utanför, att inte hänga med i kulturella referenser. Nu talar jag inte om när jag bodde i London i en kort period, utan om när jag flyttade till Helsingfors.
I Österbotten tittar alla på svensk tv och lyssnar på svensk musik – svensk kultur är på många sätt mer hemma än finsk. När jag plötsligt befann mig i en mycket mer finsk finlandssvenskhet blev jag ett barn igen. På baren sjunger alla med i den finska populärmusiken och jag, beroende på nivå av självsäkerhet, endera mimar och låtsas att jag kan låten eller dansar med med visar tydligt att ”åhå, nu har jag visst gått miste om en vital del av den finska kulturen – hupsis!”.
Det samma händer förstås också här i Norge. Skillnaden är bara att det är mer socialt accepterat att jag inte kan sångtexten här. Folk är också ofta ivriga att inviga mig i deras kultur. I Finland känner jag mig både dum och outbildad. Ibland är det bara otroligt genant.
Jag har tidigare skrivit om att sedan jag flyttade till Norge jag har känt mig mer finsk än någonsin förr. I norrmännens ögon är jag finländare, i finländarnas ögon är jag finlandssvensk. Även om jag många gånger känt mig som en främling i mitt eget land är jag stolt över varifrån jag kommer. Jag gillar och identifierar mig med den finska sisun, beslutsamheten, melankolin.
Just nu gör tanken på finskheten mig tudelad. Kanske det får vara så nu. Och så blir det annorlunda sen.
