En främling i mitt eget land

Louise Häggström 17.01.2023

Att flytta till Norge var som att födas på nytt. Inte så där bildligt talat som när någon bli frälst, utan bokstavligt talat att bli en baby och inte känna till något. När jag kom hit kunde jag inte ens namnet på kungen. Jag visste var de största tre städerna fanns, att det var skillnad på bokmål och nynorska och att man äter smörgås till lunch. Det jag å andra sidan inte visste var vilka band som var populära, var smöret kostar minst eller vad som är socialt accepterat i kollektivtrafiken. Jag hade smakat brunost, men jag visste inte var pinnekjøtt och ribbe var. Allt det ovannämnda fick jag lära mig. Sakta men säkert kunde jag småprata på ett främmande språk och orientera mig i min nya hemstad utan stödhjul.

Det här är inte helt obekant för mig. Även tidigare har jag haft känslan av att inte vara utanför, att inte hänga med i kulturella referenser. Nu talar jag inte om när jag bodde i London i en kort period, utan om när jag flyttade till Helsingfors.

I Österbotten tittar alla på svensk tv och lyssnar på svensk musik – svensk kultur är på många sätt mer hemma än finsk. När jag plötsligt befann mig i en mycket mer finsk finlandssvenskhet blev jag ett barn igen. På baren sjunger alla med i den finska populärmusiken och jag, beroende på nivå av självsäkerhet, endera mimar och låtsas att jag kan låten eller dansar med med visar tydligt att ”åhå, nu har jag visst gått miste om en vital del av den finska kulturen – hupsis!”.

Det samma händer förstås också här i Norge. Skillnaden är bara att det är mer socialt accepterat att jag inte kan sångtexten här. Folk är också ofta ivriga att inviga mig i deras kultur. I Finland känner jag mig både dum och outbildad. Ibland är det bara otroligt genant.

Jag har tidigare skrivit om att sedan jag flyttade till Norge jag har känt mig mer finsk än någonsin förr. I norrmännens ögon är jag finländare, i finländarnas ögon är jag finlandssvensk. Även om jag många gånger känt mig som en främling i mitt eget land är jag stolt över varifrån jag kommer. Jag gillar och identifierar mig med den finska sisun, beslutsamheten, melankolin.

Just nu gör tanken på finskheten mig tudelad. Kanske det får vara så nu. Och så blir det annorlunda sen.

sexuella minoriteter. Den sex år långa processen efter en tweet mot pride avslutades med lindriga dagsböter. 26.3.2026 kl. 09:21

Lokalt. Vad tyckte jag om att göra som barn? Då teologen och journalisten Liisa Mendelin blev utmattad behövde hon gå tillbaka till den frågan. Svaret ledde henne till stora medeltida byggnader. 25.3.2026 kl. 16:25

NÄRPES. – Vi var flera som sa att det är bra att det kommer friska ögon utifrån som påminner oss om allt gott och bra vi har här i församlingen, konstataterade kyrkoherde Tom Ingvesgård. 25.3.2026 kl. 11:27

Kolumn. ”En liten, söt flicka som du borde inte ha sådana där bilringar om magen”, sa min härliga släkting åt mig i bastun när jag var kanske tio år. Ett bra exempel på hur vuxna tar sig rätt att kommentera barns kroppar vitt och brett. Släktingen är död sedan länge, men jag minns förstås för alltid hennes ord. 24.3.2026 kl. 15:31

DÖDEN. Heidi Skaag-Isaksson har gått en kurs i att vara medmänniska vid livets slut. – På något sätt har kursen gett mig större trygghet inför döden, säger hon. 20.3.2026 kl. 16:11

JAKOBSTADS SVENSKA FÖRSAMLING. Den 17 maj blir det kyrkoherdeval i Jakobstad församling. Församlingsmedlemmarna får säga sitt vid valurnorna. 18.3.2026 kl. 15:08

LUTHERSK FRIKYRKA. Han är 34 år och leder från i höst den växande, lilla Lutherska kyrkan i Norge och på Island. 20.3.2026 kl. 08:51

Personligt. När han var ung var Johannes Westö fotbollsspelare. Som nittonåring visste han att den person han var ägnad att bli inte fanns i fotbollsvärlden. Idag är han präst och skriver musik. – Bara tanken att en människa som Jesus existerat gjorde något med mig när jag behövde det som mest. 18.3.2026 kl. 13:40

MEDLEMMAR. Dopsiffrorna i 24 församlingar var år 2025 högre än året innan och kurvan för dem som lämnar kyrkan planar ut. Det är ljuspunkter. Men i stort tappar den evangelisk-lutherska kyrkan, liksom också svenska Borgå stift, fortfarande många medlemmar i statistiken. 17.3.2026 kl. 19:00

IRAN. USA och Israel angriper olika mål i Iran. Men för många i landet är det ett önskvärt krig. Ayatollahregimen har fört så mycket förtryck med sig att de vill se den falla. Pingstpastorn och politikern Mohammad Modaber i Helsingfors drömmer ofta. Då är han nästan alltid i sitt hemland Iran. 16.3.2026 kl. 20:00

Övergrepp. Sexuella övergrepp är vanligare än vad många tror, och även barn drabbas. Jenny Björkström ägnar sitt arbetsliv åt att ge offren rättvisa, tidigare som polis, nu som psykolog. – Det finns något i mig som vill se till de som är mest utsatta, säger hon. 16.3.2026 kl. 11:15

SAMARBETSPROBLEM. En färsk utredning ligger hos domkapitlen i Borgå och Esbo stift. Församlingsdelningen för 26 år sedan har långa spår. 6.3.2026 kl. 21:59

val. Kyrkoherdetjänsten i Sibbo svenska församling har inom utsatt tid sökts av två kandidater. 6.3.2026 kl. 13:20

tro. Finlandiaprisvinnaren Sirpa Kähkönen växte upp med ett kristet och socialistiskt arv att offra sig för att göra världen bättre för sin nästa. Men på sin tid belönades det inte. 5.3.2026 kl. 19:00

Bok. De här kommentarerna från sina elever har fått Krister Lillas att börja skriva fantasyböcker med Amanda Öhberg Dias som illustratör. De vill väcka läslusten genom fantasivärld. 4.3.2026 kl. 20:08

sexuella minoriteter. Den sex år långa processen efter en tweet mot pride avslutades med lindriga dagsböter. 26.3.2026 kl. 09:21

Lokalt. Vad tyckte jag om att göra som barn? Då teologen och journalisten Liisa Mendelin blev utmattad behövde hon gå tillbaka till den frågan. Svaret ledde henne till stora medeltida byggnader. 25.3.2026 kl. 16:25

NÄRPES. – Vi var flera som sa att det är bra att det kommer friska ögon utifrån som påminner oss om allt gott och bra vi har här i församlingen, konstataterade kyrkoherde Tom Ingvesgård. 25.3.2026 kl. 11:27

Kolumn. ”En liten, söt flicka som du borde inte ha sådana där bilringar om magen”, sa min härliga släkting åt mig i bastun när jag var kanske tio år. Ett bra exempel på hur vuxna tar sig rätt att kommentera barns kroppar vitt och brett. Släktingen är död sedan länge, men jag minns förstås för alltid hennes ord. 24.3.2026 kl. 15:31

DÖDEN. Heidi Skaag-Isaksson har gått en kurs i att vara medmänniska vid livets slut. – På något sätt har kursen gett mig större trygghet inför döden, säger hon. 20.3.2026 kl. 16:11