Till hög, till låg, till rik, till arm
Lovsångs- och förbönsgruppen har börjat en halv timme tidigare för att dricka glögg och äta julstjärnor och ändå hinna sjunga och be. Eftersom det är ”julfest” denna morgonstund önskar vi turvis julpsalmer som vi sjunger. En i gruppen bläddrar fram Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt av Topelius.
När tredje versen kommer förflyttas jag (som så många gånger förr) oundvikligen tillbaka till Minervaskolans i Helsingfors festsal. Salen är mörk i minnesbilden och jag är kanske tio år. Festskorna blänker i stolsraderna. Vi sjunger Till hög, till låg, till rik, till arm kom, helga julefrid. Kom barnaglad, kom hjärtevarm i världens vintertid. Du ende som ej skiftar om, min Herre och min konung, kom. Till hög, till låg, till rik, till arm kom glad och hjärtevarm.
Och något berör den lilla tioåringen djupt. Så djupt att det finns spår av det ännu 47 år senare. Det är något speciellt med orden. Det uppfattar jag redan då, fast jag inte förstår vad det är. Här sker en utjämning. Alla ställs i annat perspektiv. Ingen är mer värd. Ingen är inget värd. Det är Fridsfursten vi sjunger om i den fullsatta festsalen. De tjocka gardinerna hänger långa längsmed fönsterraden. Vi har sett jultablån. Allsmäktig Gud är med i salen. Underbar i råd. Han som var och som är och som kommer åter. Himmelens klockor klingar och änglar rör sig bland mänskorna.
En annan i bönegruppen önskar Bered en väg för Herran.
Bered en hjärteväg. Bered ett andrum. Herren som var och som är och som ska komma är så nära: ett enda ord: Kom. Och Han kommer till var och en.
Hoppfull jul.
