Jag vill inte ha en bucket list
Någonstans i mitt sociala media-flöde såg jag för en tid sedan en fråga om vad man skulle göra om man visste att man har bara ett år kvar att leva. En ganska klassisk och sliten fråga, men kanske nyttig att skänka en tanke trots det.
Jag brukar snabbt fastna i väldigt specifika saker, någon resa jag måste göra, personer vill jag träffa, saker jag vill spara eller skriva åt barnen och andra kära. Jag har aldrig egentligen kommit till det jag tycker att är intressantare än någonslags bucket list: om jag skulle ha bara en viss tid kvar att leva skulle jag vilja mindre på vad jag borde hinna med och mera på hur jag i allmänhet vill leva.
Jag hoppas att jag ganska snabbt skulle komma förbi det där bucket list-tänket. Det är klart att det skulle finnas vissa saker jag skulle vilja ha gjorda och sagda, men jag tror det skulle vara värdefullare och fruktbarare att tänka på hur jag vill leva överlag.
Vad skulle jag vilja sätta min tid på? Vad skulle jag önska att jag satte mina krafter på? Skulle jag vilja läsa galet mycket för att liksom (upp)leva flera och mera liv än jag kan själv? Skulle jag vilja ha långa sovmorgnar eller skulle det kännas som bortkastad tid? Skulle jag radera mina mobiltelefonspel och i stället gå på cirkus med barnen? Skulle jag ringa viktiga men lite borttappade vänner eller skulle jag mesa ur? Skulle jag fundera mera på Gud och andliga frågor än jag gör nu? Skulle jag drabbas av gigantisk FOMO eller skulle jag omslutas av någonslags ro och tillit i tillvaron?
Ett av svaren som kom på frågan när jag nu senaste såg den i flödet kändes så inspirerande att jag skrev upp det: ”I would extract my perpetual worries and enact my boundless joy.”
Ja! Så skulle jag försöka leva om jag visste att jag hade ett år kvar i livet. Så kan jag försöka leva redan nu.
