En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



PERSONEN. När Fanny Willman var sexton år började hon skriva kolumner för Vasabladet. I februari utnämns hon till ledarskribent för Kyrkans Tidning i Sverige. – För mig är det mer naturligt att skriva ledare än andra journalistiska texter. 6.2.2024 kl. 17:56

ungdomens kyrkodagar. UK uppmanar kyrkomötet att ta ställning i frågan om samkönade äktenskap. Om det var upp till kyrkans unga skulle frågan redan vara avgjord. 5.2.2024 kl. 15:43

KYRKOMÖTET. Klockan går och kyrkan ställs inför allt större utmaningar. Men kyrko­mötet är en trög koloss som inte producerar beslut. Under senaste mandatperiod tog tre av dess utskott saker och ting i egna händer. 5.2.2024 kl. 10:00

Konst. – Mycket hellre analyserar jag en film som handlar om tvivel jämfört med en färdigtuggad berättelse om tro, säger filmkritikern Silja Sahlgren-Fodstad. 5.2.2024 kl. 15:15

laestadianer. Över 3 000 finlandssvenska laestadianer är involverade i diskussioner om att rörelsen ska ta steg ur den evangelisk-lutherska kyrkan. I allt större utsträckning kommer man att hålla nattvard och konfirmation i sina egna bönehus. Alternativet att grunda en egen kyrka är ändå inte aktuellt. 30.1.2024 kl. 14:04

ungdomens kyrkodagar. Jennifer Enqvist är en av de delegater som är på väg till UK i år. Hon vill se församlingarna bli bättre på att inkludera barnen, kyrkans framtid. 29.1.2024 kl. 12:22

Teologi. Tron måste ges vidare med en öppen hand, inte en knuten näve. – Barn kan också tänka teologiskt, säger den svenske teologen Joseph Sverker. 26.1.2024 kl. 09:00

LIVSÅSKÅDNING. Kevin Holmström är en sökare som tror att det mesta är vårt eget fel och vår egen förtjänst, men som ibland vill hålla någon i handen. 24.1.2024 kl. 16:42

Himlaliv. Kyrkpressen har fått information om att tv-programmet Himlaliv ska läggas ner. Annika Löfgren vid Svenska Yle säger att beslutet inte är fattat. 24.1.2024 kl. 09:58

medalj. Det var en överrumplad och glad Helene Liljeström som fick veta att Kyrkostyrelsens plenum beviljat henne Pro ecclesia-medaljen vid sitt möte idag. 23.1.2024 kl. 13:46

PETRUS FÖRSAMLING. Kyrkpressen ställde några frågor till Pia Kummel-Myrskog och Ronny Thylin som har anmält intresse för jobbet som kyrkoherde i Petrus församling i Helsingfors. 23.1.2024 kl. 07:06

PRESIDENTVAL. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo intervjuade alla nio presidentkandidater på scen i sin domkyrka. ”De uttryckte alla hopp”, säger han nu efteråt. 22.1.2024 kl. 10:00

PRESIDENTVAL. Under presidentkandidaternas valrörelse har en symbolfråga varit: Ska presidenten i nyårstalet önskaGuds välsignelse? Så här har de svarat i valkompasser och medier. 22.1.2024 kl. 16:13

PÅVEN FRANCISKUS. Idag på S:t Henriks minnesdag träffade biskop Bo-Göran Åstrand påven Franciskus vid en privat mottagning i Vatikanen. I delegationen som träffade påven ingick också biskop Raimo Goyarrola från katolska kyrkan och metropolit Arseni från ortodoxa kyrkan. 19.1.2024 kl. 15:34

FÖRFÖLJELSE. Fyra av fem fall där kristna dödats för sin tros skull under fjolåret har skett i Nigeria. Sahelområdet söder om Sahara hör till de områden i världen där det är svårast att leva som kristen. 17.1.2024 kl. 09:39

fred. Vem är du? Björn Wallén arbetar med fred och fredsfostran i en orolig tid. Nu är han aktuell med en ny bok om hur du kan jobba med frågan. 5.5.2025 kl. 10:48

Teologi. Vi har kommit närmare varandra. Så säger Albert Häggblom från Slef om Kyrkfolkets teologiska symposium, en samling som varje termin samlar kristna rörelser som vill ha ”Jesus i centrum”, satsa på evangelisation och har en traditionell äktenskapssyn. 6.5.2025 kl. 11:43

FASTIGHET. Pedersöre kyrkliga samfällighet utreder en försäljning av det 25 år gamla församlingscentret i Jakobstad. Möjlig köpare är staden, som behöver utrymme för ett nytt stordagis. 5.5.2025 kl. 10:31

sociala medier. Vad hände med vår moral? Vad hände med vår viljestyrka? Varför bygger barnen så få kojor? Vad hände med vår koncentration? Varför har ungdomar så mycket ångest? Telefonen och de sociala medierna hände. Vad gör vi nu? 2.5.2025 kl. 10:59

flyktingar. Nej, det är inte rätt att prioritera flyktingar från ”kristna” länder som Kongo eller Venezuela.Justitiekanslern och diskrimineringsombudet kritiserar inrikes­minister Mari Rantanen både för hur man argumenterade och slarvade kring våra kvotflyktingar. 12.5.2025 kl. 19:00