Vid en ålder av 30 år kan Kevin Holmström fira 15 år som underhållare, skådespelare och artist. Halva livet har han fått folk att skratta.
– Sen jag blev klar med mina studier har det varit mitt heltidsjobb, men det är först de senaste åren som jag börjat se på det som ett jobb. Ganska länge har det bara fått vara en kul förlängd hobby, säger han.
År 2009 hade han sin första spelning tillsammans med sina kumpaner i humorgruppen KAJ. Sen dess har det rullat på.
Hur är det egentligen att ha varit finlandssvensk kändis i halva sitt liv, redan då man är 30? Stiger det en åt huvudet?
– Det är svårt att säga. Jag tänker ofta att det ännu kommer att komma, att jag inte sett backlashen ännu.
Kevin Holmström konstaterar att den direkta uppskattningen för vissa blir något av ett beroende. Att få en applåd och ett skratt, att få vara världens mittpunkt för en liten stund – det är en så tydlig belöning.
– Det är inget som jag märkt att har blivit ett problem, men jag kanske borde fråga frun om jag behöver en applåd mer än de flesta andra. Om just det stigit mig åt huvudet.
Torgskräck
Sedan KAJ slog igenom har de varit aktuella med allt från sketcher på Youtube till utsålda föreställningar och satsade musikvideor, bland annat. Uppmärksamheten har varit konstant.
– Det har jag kunnat må dåligt av ibland. Jag kan få en viss torgskräck, känna att jag har för många ögon på mig.
– Vi har varit och handlat någon gång då det har blivit lite för mycket. Då måste vi sätta oss i bilen igen och åka bort från situationen, säger Kevin.
Det är då han märker att han blir igenkänd, att folk tittar på honom eller pratar om honom, som det blir jobbigt. Han kan höra namnet på någon av sina karaktärer nämnas i periferin, eller se att någon närmar sig för att säga hej.
– Det är mycket möjligt att det också blir en paranoia. Men oberoende av så är det något jag måste hantera.
Han tycker att det är konstigt, hur någon som vill stå på scen och underhålla kan få ångest av att bli igenkänd i butiken.
– Men jag tror att det också är förväntningen man ställer på sig själv. Ibland då någon kommer fram till mig ute på stan så tänker jag att jag borde ha en vits, att jag borde kunna leverera en show. Men det är ju ingen som förväntar sig det. Det är en förväntan jag ställer på mig själv i det läget.
Han övar sig i att lita på det, och på en bra dag är det inga problem. Då tycker han det är roligt att folk tar del av KAJ:s jobb och uppskattar det så pass mycket att de vill hälsa.
– Vi har världens snällaste publik. Det är de egna spökena man måste förstå sig på, men det kan ta lite tid. Även om jag tänker att nu händer det aldrig igen så kan jag falla tillbaka.
Kevin Holmström pratar ren dialekt då vi träffas på ett café i centrala Helsingfors. Han är lugn och vänlig på ett avväpnande sätt. Han känns som en trygg människa.
Är du det, trygg i din identitet?
– Delvis. Det finns ju många delar av ens varande, men vi har konstaterat det då vi diskuterat med frun att jag har varit ganska omedveten och obrydd kring hur jag uppfattas. På något sätt har jag inte haft den delen av analysen av social samvaro. Därför har jag bara kunnat vara och inte behövt göra mig till.
Tonåren är en period då många är medvetna om hur omgivningen uppfattar en. Det var inte han.
– Min omgivning har också varit väldigt snäll. Att hålla på med teater i högstadiet är ju inte det coolaste man kan göra, men redan då möttes det av uppskattning. Både jag och min omgivning har tillåtit mig att vara som jag är.
Det är något han också vill ge andra utrymme att vara – sig själva. Han pratar varmt om att inkludera, om att skapa bra stunder tillsammans.
Hur skulle du beskriva din livsåskådning?
– Jag skulle säga att jag är en sådan person som plockar russinen ur kakan och använder det jag behöver då jag behöver det.
– Jag och min fru har diskuterat tro mycket de senaste åren just för att det känns som att det finns mycket sökande. Jag vet inte om det beror på vår ålder, men det uppstår fenomen som folk vill tro på. Många söker personlig utveckling och läser självhjälpsböcker, säger Kevin.
Men vad han själv tror på, förutom medmänsklighet, öppenhet och gemenskap, kan han inte sätta fingret på.
– Jag är i ett skede där jag vill tänka att det finns något annat som påverkar oss. Vi som människosläkte är så otroligt svaga inför de krafter som finns runt omkring oss, till exempel för klimatförändringen som vi är så otroligt skyldiga till.
– Samtidigt finns det ju också någon slags slump, något som kan påverka oss otroligt starkt. Jag undrar om det är en slump eller inte.
Han säger att han nog kan tänka att det inte finns någon högre makt. Att det är vi och slumpen som styr. Några minuter senare säger han:
– Ibland behöver jag ändå den där tryggheten och tänker att det finns någon som håller mig i handen. Däremellan är jag tillräckligt stark för att kunna stå och säga att allt som händer är vårt eget fel och vår egen förtjänst. Det skiftar något otroligt.
– Jag skulle kanske säga att jag är en sökare, för det känns som att inget är definitivt för mig. Livet är så ombytligt. Sökandet är konstant.
Ju mer info han får, ju mer han läser, desto svårare blir det.
– Jag upplever mig själv som lite ryggradslös. Jag kan själv känna att kan jag inte någonstans någon gång ställa mig bakom något och tycka något. Samtidigt kan man ju se allt från hundra olika vinklar.
Vi måste odla vår trädgård
För några år sedan dog Kevins farföräldrar. Han var med och städade ur deras hus, och i bokhyllan hittade han sin farmors exemplar av Voltaires Candide.
– Jag läste den för ett tag sen och den handlar väl på något sätt om att trots att man upplevt en massa så blir slutsatsen att man ska odla sin trädgård och leva i gemenskap. Att det är det som är innehållet i livet.
Det är något han vill styra sitt liv mot.
– Det handlar om att försöka sköta om varandra. Ur min synvinkel är det en ganska enkel ekvation. Samtidigt är det svårt att hålla huvudet skarpt och fokusera på det.
Mörkret under den här årstiden påverkar honom. Det gör honom mer sökande.
– Det är också något med det här livsskedet. Jag har fyllt 30 och jag har haft samma yrke otroligt länge.
Han har studerat, letat boende, gift sig och skaffat hund och kanin. Vänner kommer hem från BB med små knyten att ta hand om, och det verkar så omvälvande. Och på samma gång som nästa steg.
– Samtidigt avlöser teaterföreställningarna varandra och jag har kvar fler år av arbetslivet än åren jag hittills levt. Ska det fortsätta så här? Är det det här som är livet?
– Men om jag tar ett steg tillbaka, och bara existerar i de sammanhang jag har. Då kan jag andas i det.
Kevin Holmström
Är aktuell med revyn Fina pipor på Svenska teatern i Helsingfors.
Utgör en tredjedel av humorgruppen KAJ.
Är utbildad ljudtekniker.
Bor i Berghäll i Helsingfors tillsammans med sin fru.
Kommer från Komossa i Vörå.
Läser bruksanvisningar då han inte kan sova, gärna kopplade till ljudsystem och mixning. ”Jag är en riktig nörd”.
