Vad händer när en erfaren psykolog med ett aktivt liv drabbas av depression och svår ångest?

Christer Olssons åtta år långa mörkerkörning börjar med småsaker som täta toalettbesök. Trots att läkarundersökningar visar motsatsen kan han inte släppa tanken på att han lider av prostatitbesvär.

Olsson kan inte sova, han tappar aptiten och drabbas av det som han med ett ord kategoriserar som ”ofrid” – en djup olustkänsla som fyller hela hans varelse.

Under de kommande åren pumpar han i sig mediciner, är intagen på anstalt och får till och med elchocker för att börja må bättre. Det hjälper bara under korta stunder.

Olssons livboj är hans gudstro och stödet från de närmaste, i synnerhet frun Anne-Marie. När maken gång på gång frågar ”Tror du att jag blir frisk?” svarar hon utan tvekan ”Du blir frisk”.

Olssons bok är en uppriktig och oförskönad sjukdomsberättelse. Att han är psykolog bidrar till att minska tabuerna kring psykiska sjukdomar, vilket också var hans tanke.

För Olsson själv var hans yrke snarare ett hinder än en fördel när han sökte vård. Det känns fullständigt oförklarligt att han inte en endaste gång under sin sjukdomsprocess erbjöds samtalshjälp. Kanske trodde kollegerna att han kunde behandla sig själv? Jag inbillade mig verkligen att den svenska psykvården kommit längre än så!

Mycket i boken kretsar kring mediciner och sjukdomsteori. Jag skulle gärna ha hört mer om vardagen i familjen och om hans kontakt till ”normala” saker under depressionen. Och vad var grundorsaken till att han insjuknade? Utbrändhet?

I slutet av boken kommer Christer Olssons fru och en vän till tals, vilket ger en välkommen versionering av de händelser som återges.

Bokens största vinning är att den gjuter hopp i den som befinner sig i ett nattsvart rum utan fönster eller dörrar. Det blir bättre!