Recensioner
Film: Lejonhjärtat
Krister Uggeldahl
Kärleken övervinner hatet
”Tolerans” är ett ord som hamnat på efterkälken i den offentliga debatten, som i en tid av ekonomiska snålvindar hör närmast festtalen till. Inte minst därför bör man uppskatta Dome Karukoskis nya film, ett drama som låter förstå att det finns fördomar på de flesta håll.
Här är det Peter Franzéns skinnskalle som faller för Laura Birns ”Suomi-neito”, bara för att få på båten när tatueringarna avslöjar hans rätta jag. Det finns också ett annat men: Saris son Rhamadani (Yusufa Sidibeh), frukten av ett tidigare förhållande.
Inte överraskande skäms Teppo (Franzén) ögonen ur sig, detta samtidigt som han gör allt för att inte ”avslöjas”. Fast nu är ju styvsonen (och hans biologiska pappa, gestaltad av Jani Toivola) inte helt oskyldiga. Misstänksamheten är djupt rotad, snudd på universell.
Det lär vara svårt att komma över ett knepigare, mera inflammerat ämne men nu är ju unge herr Karukoski – själv född på Cypern, av en finlandssvensk mamma – inte den som räds utmaningar. I Förbjuden frukt tog han sig an det frireligiösa spöket och här är det den finländska småstadens ”tappraste” söner som ställs mot väggen.
Fram växer en rätt så tröstlös bild med inslag av såväl arbetslöshet som (samhällelig) frustration, men samtidigt finns det i filmen massor av hjärta och hopp, den förlösande humorn inte att förglömma.
Får man skratta åt det här? Det är en fråga man med jämna mellanrum ställer sig. Och humanisten Karukoskis svar är givetvis ett rungande ”ja”. Se här en film som visar långfingret åt den politiska korrektheten, som vågar ta debatten och därför går i mål som en vinnare. Respekt!
Film: Lejonhjärtat
Regi: Dome Karukoski
”Tolerans” är ett ord som hamnat på efterkälken i den offentliga debatten, som i en tid av ekonomiska snålvindar hör närmast festtalen till. Inte minst därför bör man uppskatta Dome Karukoskis nya film, ett drama som låter förstå att det finns fördomar på de flesta håll.
Här är det Peter Franzéns skinnskalle som faller för Laura Birns ”Suomi-neito”, bara för att få på båten när tatueringarna avslöjar hans rätta jag. Det finns också ett annat men: Saris son Rhamadani (Yusufa Sidibeh), frukten av ett tidigare förhållande.
Inte överraskande skäms Teppo (Franzén) ögonen ur sig, detta samtidigt som han gör allt för att inte ”avslöjas”. Fast nu är ju styvsonen (och hans biologiska pappa, gestaltad av Jani Toivola) inte helt oskyldiga. Misstänksamheten är djupt rotad, snudd på universell.
Det lär vara svårt att komma över ett knepigare, mera inflammerat ämne men nu är ju unge herr Karukoski – själv född på Cypern, av en finlandssvensk mamma – inte den som räds utmaningar. I Förbjuden frukt tog han sig an det frireligiösa spöket och här är det den finländska småstadens ”tappraste” söner som ställs mot väggen.
Fram växer en rätt så tröstlös bild med inslag av såväl arbetslöshet som (samhällelig) frustration, men samtidigt finns det i filmen massor av hjärta och hopp, den förlösande humorn inte att förglömma.
Får man skratta åt det här? Det är en fråga man med jämna mellanrum ställer sig. Och humanisten Karukoskis svar är givetvis ett rungande ”ja”. Se här en film som visar långfingret åt den politiska korrektheten, som vågar ta debatten och därför går i mål som en vinnare. Respekt!
Film: Lejonhjärtat
Regi: Dome Karukoski
