Det är femtio år sen Ernest Hemingway tog sitt liv. Han skulle strax fylla 62, men han var bruten av alltför många krig, alltför mycket alkohol, alltför många flygolyckor och – kanske – av att alltför länge och alltför intensivt ha odlat sitt eget varumärke.

Jag kopplar ihop Hemingway med unga män. I min föreställningsvärld läses han av pojkar som gillar Kerouac och beat-poeter, plinkar svårmodigt på gitarr och har sett filmen The Doors väldigt många gånger.

Men när jag läser Hemingway på nytt inser jag att jag har varit orättvis. Jag hade glömt hur bra han kan vara, jag hade glömt hur urbra han skriver som bäst.

Det är Nils Erik Forsgårds bok Hemingway – en betraktelse (Söderströms) som får mig att gräva i (det alltför tunna) Hemingwayförrådet i bokhyllan. I boken analyserar Forsgård arvet efter Ernest Hemingway, skriver förlaget på bakpärmen. Forsgård har läst alla Hemingways romaner och noveller på nytt och besökt alla platser som Hemingway gjorde kända.

Resan har resulterat i en fin bok. Den handlar om Hemingway med Forsgårds ögon, utan att alls handla om Forsgård. Den handlar om Paris, Madrid, Key West, Venedig, Nairobi och Ketchum (och många andra ställen också). Den handlar om en mycket ung man som reser ut till ett krig och om hur resten av hans liv på något vis handlar om det kriget. Den handlar om en man som är mycket intelligent och mycket tröttsam och inte alls snäll.

Den handlar om fruar men inte alls om barn. Och den handlar om död men inte alls om livet efter döden.