Och samtidigt som kyrkan håller fast vid synen att gudstjänsten är församlingens hjärta blir gudstjänsten också, fastän viktig, allt svårare att ta till sig. Balansen mellan att rucka på gudstjänstens former och utmaningen att förklara den utan att därmed kväva själva livet i den är oerhört svår. Medlemmarna behöver också andra möjligheter att ta sig in i gemenskapen.
Kyrka måste nämligen levas. Det är en av grundförutsättningarna för att man i något skede ska upptäcka att det förhållande man har till den kanske kunde kallas kärlek. Kärlek utan vardag är verklighetsfrämmande fantasier. Och därför är vardagsingångarna, köksvägarna om man så vill, så oerhört viktiga för kyrkan. Utan dem förblir kyrkdörren ofta stängd för alldeles för många medlemmar.
En av dessa slussar fyller femtio i dagarna. Kp har lyft fram Ungdomens Kyrkodagar många gånger, och gör det med särskild glädje också nu när stiftets egen ungdomsriksdag jubilerar. Gammal har den inte blivit. Tack och lov har UK vänligt men bryskt ”puttat ut” gammelfolket till andra arenor när de uppnått mogen ålder. Det systemet har verkat positivt på två sätt.
Dels har beslutsfattarna slagit vakt om arenan, så att de som diskuterar är de unga – just då –utan förlamande dethärharviredanvaritmedom-generationer. Dels har de mognande ungdomarna fått den välbehövliga pushen ut i andra vatten, som ansvarstagare i kyrkan.
Femtioårshistoriken över UK är ett tydligt vittnesbörd om vilken betydelse den årliga samlingen har och har haft för stiftet. De röster som hörts i sammanhangen har många gånger ekat vidare i predikstolar, vid mötesbord och i olika medier. Som fostrare saknar Ungdomens kyrkodagar motstycke inte bara i stiftet, utan i hela rikskyrkan.
Fostran gäller inte bara det rent kyrkliga. Stefan Myrskog, ledande sakkunnig vid Kyrkans central för den svenska verksamheten, lyfter fram den viktiga aspekten som gäller mötet med det ovana, okända och rentav otänkbara. I fem decennier har unga från olika håll och sammanhang fått en glimt av hur ”de andra” har det och tänker. Förmågan att hantera våra olikheter är en överlevnadsfärdighet för kyrkan i dag. Den är för viktig för att lämnas enbart till biskopar, präster och kyrkopolitiker.
Tack UK, för att du håller vår själ ung. Vi behöver dig!
