Jag står i köket och bakar pepparkakor medan sjuttonåringen gör sig redo att åka in till Helsingfors för att uppleva självständighetsdagens festligheter och fyrverkerier. Jag hojtar till honom:
”Och kom nu ihåg, att om ni möter såna där fascister, så försök inte göra er lustiga och härma dem.”
”Nej nej, mamma.”
”Gör inga gester, du minns den där killen som blev ihjälsparkad för att de trodde att han gjorde det!”
”Jo jo, mamma.”
Ytterdörren stängs med en smäll. Först då stelnar jag till med pepparkaksformen i högsta hugg och fattar vad jag nyss har gjort. Jag har ropat ut sista minutens råd till min tonårsson på precis samma sätt och med samma invanda tonfall som min mamma använde när hon hojtade till mig att ta på mig mössan fast mitt hår var nyfönat. Men mina råd har handlat om att inte provocera nazister.
Tänk om mamma år 1977, när jag var sjutton år, hade ropat ”Och kom nu ihåg att akta dig för fascisterna!” när jag gick ut för att fira med kompisarna. Tanken är omöjlig, absurd, skrattretande. Men det är inget att skratta åt. Hur kan gränserna för vår världsbild vara så tänjbara? Den frågan återkommer jag allt oftare till. Det är ju vansinnigt att jag står här och oreflekterat uppmanar mitt barn att vara försiktig med alla de där nynazisterna på Helsingfors gator. Vad har hänt med min samhällssyn?
Att vänja sig vid rådande omständigheter är en förutsättning för arters fortbestånd, visst. Men att vänja sig vid fenomen som drar människovärdet i gyttjan är inte en överlevnadsstrategi, det är farligt. Man måste våga se saker i sin omgivning för vad de är – men att börja betrakta dem som normal rekvisita, det är att muteras till något jag inte vill vara.
Det bedrägliga är att vi inte märker hur gränserna för vad vi betraktar som ett normaltillstånd flyttar på sig. Man behöver bara tänka på vår relation till mode för att inse att det är så. När jag var den där sjuttonåringen som fönade håret brukade jag titta på gamla foton från tidigt 60-tal och undra hur någon hade kunnat bli kär i pojkar som hade så där fult, kortklippt hår. Det normala var ju killar med långt hår. Och tänk på byxbenen. Vida jeansbuntar som släpade i marken och stickade pullovrar som slutade vid naveln var inte bara norm - det var snyggt. Några år senare tyckte vi uppriktigt att stuprörsben var coola och vida byxor fula. Eller 80-talets vadderade axlar? Tala om att vända kappan efter vinden!
Jämförelsen med modet haltar, för den stora majoriteten tycker ju inte att ultranationalism är coolt. Men börjar det bli normalt? I diskussionen om yttrandefrihet får jag allt oftare en känsla av att många ser de här grupperna som en ofrånkomlig del av samhället. Då är risken stor att man blir en axelryckare. Med eller utan vadderingar. Ge akt på vem som tänjer dina gränser – det är mitt nyårslöfte.
