Kyrkoherde Kosti Kankainen anade knappast vilket framgångskoncept han hade snubblat över när han år 1936 höll det som skulle bli den allra första lägerskriftskolan i den evangelisk-lutherska kyrkan.
I dag är det här den vanligaste, och absolut populäraste, formen av konfirmandundervisning. När konfirmandlägren dessutom utvecklades så att de nästan jämnåriga hjälpledarna blev en viktig del – ja, kanske rentav det viktigaste? – av upplägget lade de grunden för något av ett kyrkligt fenomen. Ingenstans har den lutherska kyrkan sådana konfirmandtal som i Finland. Ingenstans är ”skriban”, ”rippi” så naturlig och självklar i unga människors väg till vuxenvärlden. Det, trots att konfirmandundervisningen är just så religiös och konfessionell som det vanligtvis är tabu att tala om i alla andra sammanhang. Diskutera Gud? – javisst! Öppet, fördomsfritt och häftigt om man så vill. Delta i andakt och bön? Jo då. Rentav leda sådana själv. Utan teologisk examen.
Konfirmandundervisningen är den klart lysande stjärnan på en allt dystrare himmel för en folkkyrka som tappat sitt tolkningsföreträde. Det här gör det ännu viktigare för kyrkan att ta hand om den och om sina konfirmander, och att göra det med rätt fokus.
Det får inte handla om att odla en teologisk skrytblåsa och maffig deltagarstatistik att visa upp. I stället måste det handla om de unga församlingsmedlemmar som är en del av kyrkan, viktiga för det de är och tänker. De unga är inte nyttiga, fräscha eller prydliga för församlingen. De är församlingen.
Som bäst jobbar därför också Borgå stifts ungdomsarbetsledare och teologer med att ta i bruk den nya konfirmandplanen. Den bygger till stora delar på det omfattande arbete som gjordes redan i den förra planen. Klokt nog har man inte slängt ut det som har fungerat. Och i viss mån har kyrkan faktiskt varit först med att hitta något som skolan upptäckt långt senare. Maria Björkgren-Vikström, sakkunnig i konfirmandarbete, slår säkert huvudet på spiken när hon till Kp säger att den kristna tron inte handlar enbart om lärande, det är en relation. Och den relationen upptäcker man gärna i gemenskap med andra.
Det vittnesbördet rimmar väl med det som kom från olika håll i Svenskfinland, när Kyrkpressen och Fontana Media turnerade tillsammans med Församlingsförbundet i höst. Under programkvällarna fick bland annat de som nyligen blivit konfirmerade berätta om sina erfarenheter i par med någon som konfirmerades för många år sedan: Anna, som uppskattade andakterna och stillheten. Vivi, som själv ska bli hjälpledare. Och Tauno, som tummade sin konfirmationsbibel från 1951, medan han svarade att det som bestod genom åren var kamraterna. De som en gång tillsammans var med om en unik upptäcktsresa i tro.
