Jag medger villigt att jag många gånger under åren har förtvivlat över vår kyrka. Över konservatismen och trögheten, de inre stridigheterna och inkröktheten. Men då jag under de senaste två åren av flyktingkris har sett hur kyrkfolket i vårt land har ställt upp för dem som klappat på porten – ja, då kan jag inte bli annat än imponerad. Det var bland präster jag stod och demonstrerade mot avvisningen av en flyktingfamilj på Helsingfors-Vanda flygplats en sen kväll i våras, och det är präster och församlingsbor som utgör merparten av den grupp frivilliga som nu gör vad den kan för att hjälpa de asylsökande i vår stad.
Att denna för oss fullständigt självklara verksamhet av företrädare för rikets ledning nu beskrivs som straffbar, ja rentav farlig för rikets säkerhet, är lika obehagligt som det är absurt. Hur kan man ens föreslå att skyddande av så kallade papperslösa ska bli en straffbar handling, och rentav göra det till en del av budgetberedningen? Våra myndigheter är sannerligen inte ofelbara. Det gäller även Migri, vår migrationsmyndighet – speciellt som den redan bevisligen har fattat beslut som inte tål närmare granskning. Och allra minst om granskningen sker med simpel mänsklighet som måttstock – och inte den chauvinistiska principen om att utestänga alla främlingar från vårt land.
Historien har varit full av ”papperslösa”, speciellt i spåren av krig och konflikter. Utan dem, och utan alla de människor som gjort vad de kunnat för att hjälpa flyktingar på traven, vore vårt land avsevärt tristare. Det är säkert sant att det nu finns också hotfulla inslag i flyktingströmmarna, bestående av personer och grupper som inte vill oss väl – men dessa är trots allt försvinnande få jämfört med alla dem som tvingats fly exakt samma terrorism. Men nu betraktas samtliga asylsökande som potentiella terrorister – och de som har fått ett negativt asylbeslut som såpass farliga att de omedelbart måste interneras.
Jag har själv lärt känna en del av dessa förmenta terrorister in spe – och kan intyga att alla misstankar och rädslor i den vägen, åtminstone i deras fall, är fullständigt befängda. Men att det självfallet är oerhört tungt och själsligen nedbrytande att av omgivningen hela tiden betraktas som potentiell terrorist. För att inte tala om vilka konsekvenser det skulle ha ifall de spärras i något som inte kan kallas annat än koncentrationsläger.
Att det nu finns människor som börjar få nog av myndigheternas arrogans och politikernas isande kyla inger hopp. Som de många Jyväskyläbor som häromdagen försökte förhindra avvisningen av en flyktingfamilj. Eller kommunala tjänstemän som Sunniva Drake i Esbo, med modet att inom ramen för sitt arbete vidta åtgärder för att hjälpa flyktingar. I hennes fall genom att, tillfälligt, göra biblioteket till en filial till Afghanistans ambassad i Oslo, för utdelning av afghanska pass!
Som sagt: det är inte så ofta jag varit stolt över min kyrka. Men nu är jag det, och det känns bra.
