De svenska församlingsborna i Borgå drabbades av en kalldusch häromveckan. Gemensamma kyrkorådet, det beslutsfattande organet med representanter från både den svenska och den finska församlingen, skulle enligt agendan behandla den gemensamma fastighetsstrategin.
Till de svenska medlemmarnas överraskning lades det ett beslutsförslag på bordet som gick ut på att det svenska församlingshemmet ska säljas och de svenska anställda och all verksamhet flyttas in i det finska församlingshemmet.
Av det tidigare diskuterade förslaget om att avyttra gemensamma fastigheter med sikte på att bygga ett nytt församlingshem för bägge församlingarna i anslutning till kyrkogården syntes inte längre ett spår. Någon öppenhet i beredningen hade det uppenbarligen inte heller varit. De bestörta svenska rådsmedlemmarna fick se sig nedröstade i en omröstning som resulterade i att den finska församlingen håller kvar alla fastigheter som ses som viktiga för dess verksamhet, medan den svenska församlingen blev av med det enda de absolut ville behålla, sitt församlingshem.
Om den här fastighetsstrategin går igenom ska Borgå svenska domkyrkoförsamlings verksamhet och personal flyttas till det finska församlingshemmet. Strategin går nu vidare till församlingarna för utlåtande och till gemensamma kyrkofullmäktige för definitivt beslut.
Det tråkiga är att gemensamma kyrkorådets beslut också fattades utan konsekvensanalys, utan konkreta förslag på hur själva verksamheten ska ordnas i ett församlingshem som plötsligt ska hysa två hushåll. Det innebär också att man flyttar ner slagsmålet om utrymmen mellan anställda och anställda, mellan församlingsbor och församlingsbor. För visserligen står församlingssalar tomma och outnyttjade en stor del av tiden. Men de tider de verkligen behövs kommer två församlingar att kappas om dem, varav den ena församlingen är en nyinhyst inflyttad. Är det verkligen så illa man vill ha det?
När skördetröskorna kom till byarna var det naturligt att flera hemman gick samman och skaffade en. Det sägs att arrangemanget fick också en mycket from bonde att sucka: ”Samägande hör fan till!”. De kyrkliga samfälligheterna har samma motståndare att ta i hornen. Det är pragmatiskt att äga dyra fastigheter tillsammans. Men i en konstellation med flera församlingar i samma bo, två olika språkgrupper, två olika stift, måste spelreglerna vara glasklara, rättvisa och skäliga. När två församlingar på en ort brottas om mitt och ditt, eller när en större idkar ett hänsynslöst majoritetsspel mot en mindre, är hela orten förlorare. Oberoende av språk.
Sorgligast av allt är redan nu uppsnappade repliker på stan om att ”nu skriver jag nog ut mig!”. Bitterheten är förståelig. Men den rycker mattan undan fötterna för de svenska anställda och förtroendevalda som nu gör allt de kan för att kämpa för församlingens bästa i en otäck maktkonstellation.
