Den nynationalistiska våg som går över världen uppfattas ofta som främlingsfientlig, i och med att nynationalister tenderar att förespråka en restriktiv immigrationspolitik som utesluter bl.a. flyktingar från att komma innanför nationens gränser. Men som många av dessa nynationalister ibland framhåller, så har de inget mot andra civilisationer. De betonar enbart att det är problematiskt när andras kulturella och politiska särprägel influerar den egna.
De kan alltså uppvisa en form av acceptans för andra kulturer i det offentliga samtalet (i den mån de hålls på ett visst avstånd). Muslimer får därmed vara muslimska medan västerlänningar får fortsätta att västerländska, och så länge som dessa olika civilisationer tolererar varandra behöver deras kulturella särart aldrig råka i konflikt.
En sådan hållning kan därmed förstås som en fredlig lösning till det som Samuel Huntington beskrev som ”civilisationernas kamp”. Huntington menade att nationella konflikter i allt större utsträckning skulle minska och ersättas av kulturella konflikter. Med stöd i Huntingtons tes argumenterar därför många att det är naturligt att det uppstått en konflikt mellan västvärlden och islam idag.
Om västvärlden och islam inte befattar sig med varandras angelägenheter, kan därmed konflikter undvikas. Denna hållning är däremot problematisk eftersom den inte tillåter någon kritik av andra civilisationer, vilket innebär att potentiella överträdelser av mänskliga rättigheter tolereras. Dessutom innebär en sådan hållning att man själv isolerar sig från andra civilisationer. Detta medför att man dels själv inte kan bli kritiserad, dels inte får tillgång till de kärleksfulla och hoppfulla resurser för det goda som andra civilisationer förvaltar.
Ur ett kristet perspektiv är denna förståelse i konflikt med kyrkans grundläggande föreställning om katolicitet. Katolicitet är inte enbart en föreställning om att alla kristna är del av samma världsvida kyrka, oberoende vilken nation man är del av. Katolicitet är även en bild av Guds rike där det inte finns någon splittring mellan olika nationer och individer – ett liv där alla är ett i Jesus Kristus.
I ljuset av kyrkans katolicitet blir den tolerans som dessa nynationalister uppvisar otillräcklig, i och med att den motarbetar det liv som kristna är kallade att eftersträva. Det goda livet är nämligen inte ett som levs i isolation, utan i kärleksfull samexistens. Av den anledningen är det viktigt att kristna vågar vara kritiska till sådana politiska utvägar som vill lösa konflikter mellan olika civilisationer genom att undvika dem.
