Statsbegravningen av president Mauno Koivisto blev en milstolpe i finländsk historia. Vi var många som satte oss i tevesofforna –på ett sätt man inte gör så ofta längre. Många som förklarade för barn och tonåringar vad den här mannen har gjort och varit. Vad Finland har gått igenom under hans tid som president.
Det var ett tillfälle när landet kollektivt tryckte på pausknappen och reflekterade, inte bara över den individ som nu var borta, utan över vem vi själva är. I den tankeprocessen fogade emeritusbiskop Eero Huovinen in tankestoff, som kommer att bli ihågkommet länge. ”Ett av de bästa griftetalen jag någonsin hört” var ett av omdömena som flödade in efteråt.
Den förre Helsingforsbiskopen hade ett tilltal som omslöt de närmaste, för det här var ju faktiskt också en alldeles vanlig familjesorg mitt på den offentliga arenan. Samtidigt lyckades han vara personlig utan att bli för privat, och tog med oss alla i sorgen. Det här var mer än image. Det var en kärlekshandling, som kan hela och närma mer än tio väl planerade påverkningskampanjer tillsammans.
Huovinens chosefria konstaterande av hur Mauno Koivisto talade med små bokstäver om sin tro – men naturligt sjöng psalmer kan ses som en myndiggörande befrielseteologi för tusentals finländare som kanske går omkring och tänker att de egentligen inte riktigt är fullvärdiga medlemmar i klubben. Så länge kyrkan så här lyhört är med i finländsk vardag hör den hemma här.
De stora händerna blev det tema som gjorde det största intrycket bland åhörarna. Vi har alla sett dem på bild. Som metafor kom det ändå att handla om mycket mer. Hela griftetalet var en allvarsam påminnelse om ett samhälle och en samhällsideologi som vi riskerar att tappa bort.
Vi behöver beslutsfattare med förmåga att greppa både de svagas och de starkas situation. Vi behöver människor med insikten om vad som händer om den gemensamma välfärden stryker på foten för en hårdare och individcentrerad vinstmaximering.
Som skolpojkar satt regeringen i kyrkbänken och lyssnade till den gamla biskopens tal om omsorg, ansvarskänsla och en motvilja mot stora och tomma ord.
Mauno Koivisto har gått ur tiden. Frid över hans minne. Men hans livsverk, avskedet av honom och den tid han symboliserar, ger oss anledning att fundera över om vi riskerar begrava värderingar som vi borde hålla fast vid som vid livet självt.
