Vad glad jag blev över intervjun med Carolin Ahlvik-Harju häromveckan (Kp 12.1)! En nybliven doktor i teologi som inför julen disputerade vid ÅA på en avhandling om funktionsnedsättningar ur ett feministteologiskt perspektiv. Jag ser fram emot att läsa också avhandlingen, men redan det fylliga reportaget gav en god bild av budskapet.
Och vilket budskap! Ahlvik-Harju har närmat sig problematiken kring fosterdiagnostik, etik och funktionsnedsättningar med stor respekt för rätten till liv, också om man är född annorlunda, till exempel till sin kromosomuppsättning. Men också med sinne för problemens komplexitet.
Mest berörd blev jag av hennes beskrivning av sin årslånga vistelse i kommuniteten L’Arche på Irland, tillsammans med personer med funktionsnedsättning: ”Året där var mitt svåraste år någonsin, men också mitt bästa år någonsin.” Och så det viktigaste: att det inte var de andra assistenterna som fick henne att känna sig som hemma ”utan de personer som behövde min hjälp, och som lärde mig att också jag behöver dem”.
Vilken lisa efter ett decennium av ibland plågsam integrationsliturgi, som gjort det närmast omöjligt att ifrågasätta den ideologi enligt vilken alla personer med någon form av funktionsnedsättning så långt som möjligt ska integreras, eller inkluderas, i det övriga samhället; i vanliga skolklasser, vanliga bostadshus etc. Tanken är självfallet god, men verkligheten kan ofta vara obarmhärtig.
Ahlvik-Harjus erfarenheter av livet i L’Arche påminner väldigt mycket om det norrmannen Nils Christie skrev om på 80-talet om Vidaråsen och andra norska byar för folk som är annorlunda, bland annat i boken Bort från anstalt och ensamhet. Här var tanken ju inte att integrera de avvikande i samhället utan tvärtom att integrera de ”normala” i det ”avvikande” samhället, i byagemenskaper anpassade för en annan och humanare livsrytm.
Det sistnämnda är i själva verket det centrala, och något Ahlvik-Harju tydligen också upplevde på Irland; det är vi som ska lära av dem, och inte tvärtom! Vår ”normala” livsstil är på många sätt omänsklig, och att tvinga människor som inte klarar av den att ändå hänga med är ju galet, vare sig de har något handikapp eller inte. Det är vi som ska varva ner, och lära oss att leva i deras takt. Det var, och är, huvudfilosofin bakom Vidaråsen, och tydligen också bakom L’Arche.
Men så är det tyvärr alldeles för sällan. Vi drivs fortfarande av ambitionen att lägga ner alla våra ”anstalter”, och tvinga in människor med funktionsstörningar och andra handikapp i individualismens ekorrhjul. Till ett liv i ensamhet i en hyrd lägenhet, där man på egen hand tvingas agera arbetsgivare åt alla de assistenter man behöver för att klara av vardagen. Det är verkligheten i dag, i enlighet med den normalitetens höga visa som ingen får ifrågasätta. Vad skönt att det finns unga forskare som Carolin Ahlvik-Harju!
