Brinna utan att brännas

Det är fastetid och jag rannsakar hur jag använder mina resurser, också min tid. Det är en kons-tig tidsålder vi lever i. Många håller på att arbeta ihjäl sig och många har alldeles för mycket tid och lite att göra …

Den ideologi är livsfientlig som säger att en människa är mer värdefull ju mer aktiv hon är, ju mer hon presterar. Moder Teresa sade: ”Det viktiga är inte hur mycket vi gör utan hur mycket kärlek vi lägger ner i det vi gör.” Jag är också övertygad om att den som är lyhörd och ödmjuk mot sina personliga villkor kommer att vara det också i större sammanhang.

Det är livsviktigt att stanna upp och lyssna inåt, mot min egen inre röst och mot Gud. Våra stressade kroppar måste tuktas, läras att varva ner, slappna av. Stresshormoner är i det långa loppet förödande för människokroppen. Vi vet att det är så, men det är så eländigt svårt att stanna upp. Sen, tänker vi, sen – jag ska först bara …
Vad vi än har för livsuppgifter så är det viktigt att ge tid för stillhet, att ladda batterierna. Man kan inte elda bastu med dörren öppen. För att få upp värmen när man eldar i bastuspisen är det viktigt att man stänger dörren om sig.

Det är okej att dra sig undan. Stänga av telefonen. Freda en timme eller (O, ljuvliga nåd!) en hel dag åt bön och eftertanke. Jag får kraft av att bara vara tyst och stilla inför Gud. Att komma inför Guds ansikte. Som katten i solen på trappan. Bada i kärlek.

En kristen tro borde utgöra ett skydd mot orimliga prestationskrav. Att vara tilltalad av Guds kärlek är att i sitt inre få ett område som är okränkbart för alla andra krafter.

Ändå är utbrändhet eller utmattningsdepressioner vanliga också i kyrkliga sammanhang. Det är arbete man inte ser resultatet av direkt, det är omöjligt att räcka till för alla, och i kyrkan är det lätt hänt att vi tolkar andras och våra egna krav på oss själva som Guds krav på oss. Men har du mer att göra än vad du har tid för är inte allt du gör Guds vilja i ditt liv.

Pulsslaget är den svåraste platsen att vara på, att vara närvarande i nuet, att vara i varat. Vi kan inte vara närvarande i en lång sträcka, bara vid en punkt i taget, som hjulet mot vägytan. Livet är ett pärlband av ögonblick, vissa pärlor är förtvivlans svarta, andra skimrande av guld eller pärlemor. Vi får leva dem pärla för pärla.