Vissa förhandsnyheter tonade ner den rutinmässighet som biskopsvisitationerna bygger på, för att i stället lyfta fram den mångåriga konflikt som bott in sig i församlingens förvaltning och personalfrågor. Stämpeln av ”bråk i församlingen” vägrar envist att blekna, trots att det också finns framsteg att rapportera i arbetsplatsundersökningar och rapporter. Självklart har svårigheterna skadat både arbetet och de inblandade. Därför är det naturligtvis viktigt och positivt att församlingen jobbar vidare med frågorna.
Men när biskopen i Hufvudstadsbladets uppföljningsintervju i en bisats uttrycker att det tycks finnas en särskild tillfredsställelse i att beskärma sig över att just församlingsfolk kommer ihop sig sätter han fingret på något fundamentalt, som inte bara gäller Vanda svenska. Iakttagelsen handlar nämligen inte bara om smaskigheten i när de som borde vara ”goda kristna” träter, utan om det svåra begreppet församling. Genom att snäva ner församlingen till de anställda och, som i Vandafallet, förtroendevalda krymper begreppet till något som ignorerar de tusentals medlemmar som också de är församlingen.
Vi talar om alla dem som helt odramatiskt tillhör sin församling. Föräldrar som fumlat med en napp vid dopfunten för att dämpa en liten människa som inte uppskattar inträdet i den stora gemenskapen fullt så ljudlöst som de vuxna önskar. Eller de som slår sig ner i ett kansli en mulen torsdagseftermiddag som den här för att tala om att ta avsked av någon som de älskat, någon som lämnat dem. De är församlingen. De lever, älskar, gläds och sörjer i en vardagslunk genom åren som i sig är församlingsliv. Eller, varför inte, den fortfarande rätt stora andel nyhetskonsumenter som själva är medlemmar, och som skummar igenom rubrikerna. Också de är ju faktiskt – församlingen.
Det är alltså något fundamentalt snett med vårt seende när blicken riktas mot kyrkan. Å ena sidan är den gemenskapen intimt vi själva. Å andra sidan överlåts allt för ofta rätten att ”vara församling” åt anställda och förtroendevalda. Bråk och bråkande simmar i en guldfiskskål där publiken roat pekar finger, men glömmer att tre fingrar samtidigt pekar bakåt mot dem själva. Risken med det snäva seendet är också att anställda och förtroendevalda tappar sitt sikte. Var finns planer för det som inte handlar om förvaltning och byggnader? lydde en fråga på visitationen i Vanda.
Det handlar alltså inte bara om var skulden för det som definitivt inte är bra – och som behöver redas ut – ska placeras. Det handlar också om att en liten skara, felaktigt, får det enda mandatet att representera kyrkan. Så är det inte. Minns babyn och de sörjande. Också de. Också vi. Varje dag.
