Raseriet hos de många små arbetsmyrorna är stort. Att en del fuskar var ingen nyhet i sig, men att fusket var så utbrett, systematiserat och omfattande var en käftsmäll. De bedragnas vrede sjuder. Kanske värre än ilskan är dödsstöten mot deras förtroende för rättvisan i det rådande systemet och deras egen plats i det. Vi trodde att vi hade ett samhällsideal, ett där skatterna vi betalar bidrar till ett friskt samhälle – som också gynnar ekonomisk välfärd och tillväxt. Där polariseringar slipas ner, färre marginaliseras, kriminaliteten är låg och välståndet håller många sysselsatta och produktiva. Också de förmenta kapitalisterna borde se att det samhället gynnar dem, trodde vi. Illusionen brast, med en rejäl identitetskris som följd. Risken är stor att cynismen tar över.
Något av samma kris avspeglar sig i beslutsfattandet på högsta nivå. Kanske är också den ett utslag av maktlöshet och misströstan. Genom att högljutt käbbla mot de klassiska motståndarna kan man åtminstone inför sina egna ge skenet av att agera med mod och kraft. Ju mer ogripbar, komplex och svåråtkomlig fienden är, desto lättare är det att satsa på det som i alla tider fungerat.
Utmaningen är bara att den verkliga motståndaren på samma gång har flyttat längre bort och mycket närmare. Det största hotet verkar komma inifrån. Från oviljan att bära ett kollektiv tillsammans. Från oförmågan att se att den egna eftergiften inte bara är ett offer för någon annan, utan också en sten i ett bygge som i längden också gynnar ens egen ekonomiska och personliga trygghet och lycka. Från kortsiktig personlig lyckomaximering till långsiktig gemensam. Från en grundinställning av misstroende och misstänksamhet till ett gemensamt samhällsprojekt baserat på tillit.
Carl Haglund motiverar sin sorti från politiken och partiordförandeskapet för SFP genom att till svenska Yle just uttrycka sin resignation över att partierna inte längre förmår se till ”det gemensamma bästa”. Han backades upp i Hufvudstadsbladet av samlingspartiets f.d. partisekreterare Taru Tujunen. Hon anser att politikerna har förlorat de lösningar och redskap de en gång hade – men att de agerar och ger väljarna löften precis i samma anda som förut. Ingen vågar stiga fram och säga att vissa frågor inte går att lösa. Den lösning de båda högerpolitikerna har valt är att hoppa av. Tujunen är numera egen företagare och sysslar inte längre med rikspolitik. En bred diskussion kring vem som egentligen styr vårt samhälle är välkommen. Kartan har ritats om, men vi beter oss som om inget har hänt och nöjer oss med den billiga segern i att sätta käppar i hjulet för gamla ärkerivaler.
Den stora frågan glider undan. Vad händer med ”oss” om ”jag” blir den enda måttstocken?
