Jag filar på ett brev till statsministern, inspirerad av författarna som startade en brevkampanj. Det är svårt att hitta rätt ton och de rätta orden. Brevskrivning på gammalt hederligt sätt är nästan högtidligt. Jag vill förmedla min oro över vår snikna inställning till flyktingar och hitta en lagom hövlig ton. Jag har påbörjat brevet flera gånger, men inte ännu hittat den rätta inledningen.
Då jag följt med hur vi i Finland behandlar invandringsfrågan har jag en längre tid tänkt att det här inte kan gå bra i längden. Vi stänger ut nödlidande, flyktingar och hjälpbehövande från vårt välmående land. Globalt sett är vi välmående, även om det finns problem i vårt land. En dag kan vår oginhet i att visa gästvänlighet slå tillbaka. Vi försvarar oss med att vi gör som övriga Norden. Det är inget bra försvar.
I många afrikanska länder, fattigare länder än vårt, finns stora flyktingläger. I Tanzania, i Sydsudan, i Etiopien. I Libanon finns flest flyktingar per invånare. Jag har träffat en man som arbetar i ett flyktingläger med cirka 100 000 människor i Mauretanien, ett av de fattigaste länderna i världen Han talade inte om att sända någon tillbaka från lägret. Jag tror jag ska nämna det i brevet – att fattigare länder än vi tar emot fler flyktingar än vad vi gör.
Jag är ingen politisk sakkännare, jag tycker statsekonomi är ett invecklat ämne. Inte har jag heller kännedom om olika hotbilder som finns med tanke på invandring.
Men jag vet att i Bibeln står det redan i början att vi inte ska förakta främlingen. Att främlingen ska ha samma rättigheter som vi, likaså samma skyldigheter.
Jag önskar att vi kunde visa större gästvänlighet i vårt land. Jag har inga nära vänner bland de nykomna, som nu sänds tillbaka till krigshärjade hemländer, en efter en. Men jag har mött deras trötta, uppgivna blickar på min civila arbetsplats, sjukhuset. Jag brukar ta dem i hand och hälsa på dem. Jag tycker att det är en rikedom med olika människor, olika kulturer och olika seder. Inte är det alltid lätt, men vi kan nog leva tillsammans i vårt lilla land, om vi bara vill. Vi behöver bara lite hjälp från statsledningen så att våra nya invånare får möjlighet att rota sig i vår kultur.
Ett brev kan betyda så mycket, bara det blir skrivet och sänt. Och läst.
