Under trädet

På eftermiddagen kommer katten tillbaka. Svansen hänger. Veterinärbesök. Vi avvaktar över helgen. Hela familjen pysslar om honom. Någon sitter ständigt vid hans sida. Han verkar inte ha ont, men han har inte riktigt styr på bakdelen av kroppen. Alla hoppas, men innerst inne vet jag att det inte kommer att gå. På måndagen far jag ensam med honom till veterinären. Sitter med honom när han får somna in. Jag gräver min första kattgrav under körsbärsträdet i vår trädgård, sveper honom så fint jag kan, skottar igen med tårarna rinnande längs kinderna. Barnen kommer hem. Vi lägger stenar på graven, plockar den sista floxen och höstastrarna till gravbukett, tänder ljus.

Ljuset på kattgraven brinner hela veckan. Vi går och tittar till den med jämna mellanrum. Lite oroliga, grävde vi tillräckligt djupt? Ingen räv eller mårdhund kan väl komma och gräva?! Genom köksfönstret ser jag tonårssonen länge stå vid körsbärsträdet.

Det är ett hus i sorg. Kattsorg är också sorg. Sorg och övning. Vi famlar oss igenom alla sorgens dagar. Chock, förnekelse, skuld och vrede. ”Det vore bättre om han aldrig funnits!” gråter någon den första kvällen och jag tänker att så måste det få kännas när det gör som mest ont. Vad är meningen med ett så kort liv och en så grym död? Någonstans djupast i sorgen vet vi svaret. Det stavas kärlek. Vi sörjer för att också en liten katt har tagit stor plats i våra hjärtan. Sorgen är kärlekens pris. Här i livet ska vi förr eller senare mista allt och alla vi älskat, men vad skulle våra liv vara utan kärlek?! Allt vi har och är, är sist och slutligen gåvor av Livet, av Gud. Också den mest förtvivlade kattsorgen kan med tiden vändas till tacksamhet mot alla goda gåvors givare. Det måste få ta den tid det tar. När orden och förklaringar inte räcker till, finns kramar och varm choklad. Och under körsbärsträdet brinner allhelgonaljus.