Jag kände honom inte egentligen, fast ändå på något sätt. Förenade kring någonting gemensamt, i ett av de få sociala sammanhang där det fortfarande är okej att vara riktigt glad, och riktigt arg. Kanske kände vi varandra bättre än jag förstod.
När frågan ställs blir jag alltid förlägen. Jag har nämligen hela mitt liv blivit översköljd av information, ibland direktiv, om hurudan en troende bör vara. Och med undantag av några få perioder i mitt liv har jag aldrig riktigt tyckt mig vara sådan.
Det här är mitt eget fel, förstås. För att svara jakande på den fråga som ställdes krävs inget annat än att tro. Ändå associerar jag direkt till allt detta runt omkring, till att välja sida. Vi och de. Medspelare och motståndarlag.
På fotbollsplanen är det sannerligen en fördel att veta vilket lag man spelar i. Spelet bygger på ett slags gemenskap i hatkärleken till motståndarlaget. Det ambivalenta i kampen – det att båda lagen vill vinna – är något jag länge fascinerats över. Man behöver något att vinna och förlora mot, och man gläds och är bedrövad tillsammans med andra.
Det som jag här kallar hatkärlek är en hårfint dragen linje – båda delarna behövs för att leken, kampen, ska bli innerlig. Det är en utomordentlig träning i respekt för medmänniskan, eftersom respekt alltid förutsätter aktivitet. Motsatsen, likgiltighet, är att respektera varken sig själv eller andra.
I fråga om tro finns inget egentligt vi och de – det är inte vår rätt att dra mittlinjer. Uppdraget som troende kristen är att älska. Att under en pågående inre förvandling bli så genomskinlig som möjligt för ljuset inifrån. Det är fråga om något helt annat än att peka på flisor i andras ögon. Det är att våga förlora tillsammans.
Att våga se oss själva för vad vi är – att vi gör det vi inte vill och inte förmår göra det vi vill – och tro att det ändå, genom allt bråte, kan synas strimmor av ljus. Att göra allt för att upptäcka det ljuset hos andra, och att hjälpas åt att kunna fira en oförtjänt, nådens seger över lag, i lag.
Någonstans – trots allt det jag inte vill men ändå gör på en fotbollsplan – lyste ljus igenom. Kanske var det så pass enkelt att jag hade för vana att hälsa personligen på alla i laget under träning och inför match. Kolla läget. Lyssna när någon ville prata. Försöka se det bästa i allt, se styrka i svaghet.
Att bära vittne behöver inte handla om att dela ut pamfletter. Det kan räcka med att vara just där och då. Jag svarade ja.
Patrick Wingren är en samhällspolitiskt aktiv musiker från Jakobstad.
