Mannen som frågar är själv homosexuell och jag är den kristna som förväntas svara. Vi har träffats för inte ens tio minuter sedan och nu är katten redan på bordet. Nu formligen kissar katten på bordet. Det här är en man i min smak.
Jag sa att han får fråga mig igen om några månader om han fortfarande tycker att frågan känns relevant. Han frågade inte.
Men många andra har frågat. Min inställning till kyrklig vigsel av samkönade äktenskap har efterfrågats i många olika sammanhang men den har avslöjats i inget. För vad jag än säger så placeras jag i fack och jag passar inte i fack. Säger jag det ena stämplas jag som bibelförnekande relativist och säger jag det andra är jag en ärkekonservativ fundamentalist. Och eftersom jag inte är någotdera så jag säger ingenting alls. Hävdar min rätt att inte ta ställning för att inte tvingas in i ett läger mot ett annat. För jag tror inte på läger.
Om du tycker att det är fegt av mig kan du trösta dig med att den som inte vill vara i läger också står utanför alla tält när det blåser. Det finns ingen lägereld där jag per automatik alltid är välkommen eftersom jag har bekänt rätt åsikt. Inget läger där alla dunkar mig i ryggen och där vi kan sitta och mysa i vetskapen om att just vi i just det här tältet har hittat hela sanningen.
Min vägran att ta ställning har väckt frustration. För även om vi människor inte passar i fack så tycker vi väldigt mycket om att ha andra där. Vi blir osäkra när folk vägrar infinna sig i leden. Men jag vill hävda att det är en sund osäkerhet. Vi har gjort det för lätt för oss själva om vi tror att vi kan kan avfärda eller välkomna en annan människa på grund av hennes åsikt i en enda fråga.
Och jo, det är en enda fråga även om röster i båda lägren vill göra den orimligt stor och orimligt avgörande.
Jag har godhjärtade, smarta och varmt troende vänner i alla tält. Och därför gråter mitt hjärta när jag ser de pilar av kärlekslöshet och oförståelse som flyger mellan de olika lägren. Jesus ord om att vi ska älska varandra verkar gälla bara om den andra har rätt åsikt i frågan om kyrkans inställning till samkönade äktenskap. Jesus ord om att vi ska be för dem som förföljer oss verkar gälla bara om de inte säger sig dela vår tro.
Som kyrka står vi inför svåra frågor. Vi känner oss hotade, vi blir rädda och drar fast blixtlåsen i tälten. Jag tror det är fel väg. Helt fel väg.
Öppna din tältdörr! Du kanske får en gäst från det andra lägret och ni kanske trivs ihop och märker att ni kan grilla korv tillsammans fast ni inte tycker lika i alla frågor. Eller så kommer en gäst utan något läger alls in genom tältdörren. En som inte visste att hon var älskad av Gud. Hon hade inte ens vågat närma sig tidigare då det enda som fanns var stängda tält och vassa pilar som flög mellan lägren.
