Mat är liv och överlevnad. Äter gör vi alla. Ganska få av oss har möjlighet att göra det på fina restauranger, ännu färre kan göra det på det extrema segment av restauranger som skymtade i programmet.
Är det moraliskt försvarbart att använda så här mycket pengar på en måltid? Är det mera moraliskt försvarbart om man till exempel köper en dyr handväska för motsvarande summa pengar?
Det är lätt att provoceras av dokumentären om priviligierade människors ätande. Men helt ärligt: Skogsmarken på restaurangen har varit med mig i tankarna så länge att jag börjat förstå charmen, även om jag ju egentligen tycker att skogsmarken med sitt blåbärsris hör hemma just i skogen. Och: Medan jag skriver de här raderna vandrar mina tankar iväg till det faktum att jag behöver köpa en ätmogen avokado för att fullända kvällens middag. Också det ett tecken på att mitt eget ätande är ganska priviligierat. Vissa av oss äter det vi drömmer om, andra det som finns. Om det finns.
