Intressant nog reagerar Tomas och Tereza på diametralt olika sätt på dessa till synes slumpmässiga faktorer som förde dem samman. Tomas tycker att de berättar om kärlekens skörhet: är kärleken faktiskt så nyckfull att den bara bygger på tillfälligheter? Tereza ser det precis tvärtom. Enligt henne visar det osannolika i att de överhuvudtaget träffades på en högre mening: det faktum att allt kunde ha gått annorlunda, men inte gjorde det, är för henne ett tecken på hur kärleken bryter igenom mot alla odds.
Vem av dem har rätt? Något entydigt svar på den frågan går inte att ge. Det viktiga är ju inte heller sist och slutligen varför de träffades, utan vad de gör av sitt möte.
Vi beskriver ofta kärlek, och i synnerhet förälskelse, som någonting som drabbar oss. Kärleken framställs då som en utifrån kommande kraft, vilket också illustreras av den gamla föreställningen om Amors pilar. Till kärleken hör att vi känner oss överväldigade av en känsla som vi inte kan, och inte vill, betvinga.
Jag tror det är viktigt att vi ser kärleken som en gåva som ingen människa helt kan kontrollera. Det samma uttrycker ju också vår kristna tro, som beskriver Gud som kärlekens ursprung.
Däremot ska vi akta oss för att se kärleken som helt styrd av slumpen eller ödet. Det kan nämligen vara ett sätt att avsäga sig allt personligt ansvar i kärlek och förälskelse. Jag tror också att vi ska vara försiktiga med att påstå att Gud på förhand skulle bestämma vilka två som är ”menade för varandra”. Gud leder oss och vill hjälpa oss, men det betyder inte att det bara finns en enda rätt väg för oss i livet – utmaningen i vänskap, i kärlek och i medmänsklighet är vad vi gör av de människomöten som Gud ger oss.
Mycket i livet är tillfälligheter, vilket gör livet spännande och oförutsägbart. Men vi är inga passiva spelpjäser för Gud eller ödet. Gud kallar oss att ta vara på de möjligheter som vi ställs inför och de människor som vi får möta.
