Från svärd till plogar

Men det dominerande intrycket var ändå en stor besvikelse över det internationella samfundets oförmåga att få slut på kriget. Kritiken riktades mot både FN, EU och Ryssland.

Jag kan förstå kritiken. Samtidigt undrar jag hur denna inblandning kunde ha genomförts på ett framgångsrikt sätt. Erfarenheterna från krigen i Irak och Afghanistan avskräcker: soldaterna har lämnat efter sig länder i kaos. Det begränsade militära ingripandet då diktatorn Gaddafi störtades i Libyen har likaså bidragit till ett land i upplösning, där milisgrupper terroriserar befolkningen utan att statsmakten förmår ingripa. En intervention av västvärlden skulle dessutom försätta de kristna minoriteterna i Mellanöstern i en ännu sämre situation än nu, eftersom de skulle betraktas som medskyldiga.

Militära insatser kan motiveras då utsatta grupper behöver skyddas, som de kristna och andra minoriteter som nu tvingats på flykt i Irak. Men militärt våld kan inte lösa den här typen av konflikter. ”Den som griper till svärd ...” Ingen har någonsin lyckats bomba ett folk till underkastelse, utan att samtidigt skapa martyrer som inspirerar till nya terrordåd.

Jesus visar oss en annan väg än våldets och maktens. Kärlek och förlåtelse kan låta som dåliga skämt för den som hotas till sitt liv, och därför ber om vapen och soldater. Ändå kommer vi inte förbi att det inte finns någon annan väg till bestående fred. Om de miljarder som satsas på vapen i stället lades ned på utbildning, hälsovård och uppbyggandet av fungerande civilsamhällen skulle utvecklingen på längre sikt kunna vändas.

Profeterna talade på sin tid om att svärden en dag skall smidas till plogbillar. Antagligen betraktades de som naiva, verklighetsfrämmande tokar. Vi behöver fler sådana tokar.