Svårigheten i att förena dessa samtidigt syns tydligt i incidenten med Helsingin Sanomats Aishi Zidan. På plats vid Gazas centralsjukhus Shida rapporterade hon om hur en raket avfyrats från sjukhusparkeringen. Uppgiften väckte internationell uppmärksamhet. Sjukhus ska vara neutral mark i krig – och argumentationen om Israels bombning av civila mål trasades i kanten, med fog. Det var pro-Israelsidan inte sen att utnyttja, vilket fick Zidan att officiellt ta avstånd från hur hon utnyttjats i propagandasyfte. Hon var där för att intervjua civila offer, barn som lider och dör oförskyllt. Men som proffs hade också rapporterat det hon nyss hört.
I berättelsen om Israel och Palestina finns det alltid ett ”men” att haka på de flesta utsagor. Det är svårt att hantera, och därför är det enklare att leva med förenklingarnas svartvita schema. En bov. Ett offer. En orsak. En följd. Med den inställningen förs tyvärr många argumentationer där hätskheten och generaliseringarna ligger på lur.
Verkligheten för de tolv miljoner människor som vaknar till vardagen på den areal som Israel, Västbanken och Gaza sammantaget utgör, ett område mindre än ytan för Södra Finlands län, är oändligt mycket mer komplicerad. Orsakerna till det som drabbar dem är många – och de skiftar och samvarierar dessutom med annat som händer i regionen. Så till exempel, att general Sisis övertagande av makten i Egypten fick som följd att tunnlarna till Gaza stängdes. Länken mellan Sisis motståndare, Muslimska Brödraskapet, och Hamas ströps – och med den de inkomster som administrationen i Gaza så desperat behövde för att upprätthålla en någorlunda dräglig vardag för att kompensera Israels totala, och ja: omänskliga, kontroll av varor, vatten och el.
Söker man bovar och hjältar är det också vanskligt. Bovarna är många. De kan dessutom i samma skepnad sprida död och få fredspris. Att sluta fredsfördrag i regionen, med vilka blandade motiv det än skett, kan vara en dödsdom. Egyptens president Anwar Sadat fick betala med döden för det fredsfördrag med Israel som år 1978 gjorde slut på trettio år av krig. Yizak Rabin sköts år 1995 ihjäl av en judisk högerextremist för fredssamtalen med PLO:s Yasser Arafat. På något plan lyckades bägge kanske förbättra vardagen, men bara tills kalejdoskopet vreds om nästa gång.
När pusselbitarna Israel - Palestina läggs ut en efter en kvarstår att det enda som alla har gemensamt är att de alla är offer. I olika former, i olika omfattning men offer likaväl. Det gör allt så mycket svårare att förstå. Men vi är skyldiga parterna att ens försöka.
