Dessutom var åskvädret inte utan dramaturgiska poänger, för det handlar ju om kärlek och starka känslor. Den berömde dirigenten Daniel Daréus återkommer till hembygden, och möter inte bara den lokala kyrkokören utan också kärleken. Men också trångsynthet och avundsjuka. Inte minst från församlingens sida, personifierad av den känslomässigt förstenade kyrkoherden. Att kyrkan och dess prelater än en gång får symbolisera allt det som står i vägen för kärleken är välbekant, speciellt inom svensk dramatik, och klichéer som detta går väl an, speciellt i den lätta sommarunderhållningens tecken.
Men visst stör det ju lite att allt det kyrkan representerar så ofta får spela rollen av enbart kliché och korsett. Dessutom, och det är poängen i denna betraktelse, får yngre generationer antagligen allt svårare att placera in de kyrkliga referenserna i sitt sammanhang. Tag bara titeln som exempel. Äldre personer känner omedelbart kopplingen till Fader vår, med allt det innebär av associationer till både tröst och underkastelse, medan det förmodligen inte ringer några som helst (kyrk)klockor för den yngre delen av publiken.
Jag har med åren börjat läsa allt äldre böcker, framför allt sommartid. Ute på stugan består en stor del av lektyren av litteratur med minst hundra år på nacken. En del av dyrgriparna kvarlämnades av stugans första sommargäst i början av 1900-talet, den excentriske häradshövdingen och Kagalen-aktivisten Arne Cederholm. Denna sommar har jag bland annat roats av Albert Engström och hans samlade berättelser, i en festlig folkupplaga från 1915. Och läser man gulnade texter som dessa frapperas man av hur viktiga de bibliska allusionerna tidigare har varit, på gott och ont. Såväl i språk och ordvändningar som världsbild och kulturell klangbotten.
Men så är det inte längre, också det på gott och ont. Visserligen lever ett stort antal uttryck med biblisk grund kvar i vårt språk, men en stor del av språkbrukarna vet antagligen inte längre varifrån orden och uttrycken härstammar. Och då kan man ju fråga sig vilka konsekvenser det på sikt har med tanke på språket som en gemensam reservoar och referensram när det gäller våra grundläggande religiösa och moraliska värderingar. Det är ju ändå med språkets hjälp vi bygger upp och gestaltar vår värld, och då är det inte oväsentligt vilka begrepp vi har i verktygslådan – med allt vad det innebär av gemensamma associationer. En av förutsättningarna för att vi ska förstå varandra, både i tid och rum, är ju att referenserna är någotsånär begripliga. Såsom i himmelen, så ock på jorden.
