Tillväxten vi inte vill ha

Men medan politikerna lägger pannan i djupa veck för att stimulera ekonomin pågår på flera andra håll motrörelser. Den bärande tanken i kritiken är att evig tillväxt är en omöjlighet, inte minst på grund av de begränsade resurser vårt jordklot har att erbjuda. Tillväxt måste ersättas med utveckling, menar en del av kritikerna, men teknisk utveckling kan bara i begränsad utsträckning minska de negativa följderna av tillväxten.

Problemet med diskussionen är att man liksom så ofta annars tenderar hänfalla åt förenklingar. Tillväxtkritiker framställs som välmenande men naiva hippies medan förespråkarna i sin tur lätt stämplas som rationalistika egoister. I det svårförståeliga ekonomiska maskineriet där Finland är ett försvinnande litet kugghjul är det i ärlighetens namn svårt att se andra utvägar än att tillväxten måste stimuleras. Därmed kan också kritiken mot den nuvarande tillväxtmodellen alltid avfärdas med argumentet att det inte finns något reellt alternativt. Men det är inget särskilt konstruktivt tillvägagångssätt. Inte borde heller rädslan för målkonflikterna (ett exempel: om vi konsumerar mindre kan kommunerna anställa färre lärare i grundskolan) få prägla diskussionen om hur vi i framtiden ska hushålla med våra begränsade resurser.

Också då kyrkan ska förhålla sig till nödvändigheten att sluta växa förekommer det en flora av målkonflikter: växande pensionskostnader ska täckas och kulturarv ska vårdas. Nog vore det ändå önskvärt att aktörer i kyrkan tydligare profilerar sig i tillväxtfrågan. Tillväxt i sig är det inget fel på, men vi ska kunna problematisera den enorma våg som gått genom västvärlden där den privata konsumtionen sätts före alla andra hänsyn. BNP är inget entydigt välfungerande mått på människans och samhällets välmående och även om en snabb ökning av den materiella välfärden i många utvecklingsländer är önskvärd, finns det inget entydigt samband mellan de rika ländernas konsumtion och förbättrad levnadsstandard i tredje världen. Inte kan det heller vara skäligt att de som har pengar utan begränsningar ska få förbruka jordens sinande resurser.

Den individualistiska synen på konsumtion har slagit följe med en individualistisk syn på ansvarstagande. Men det är orimligt att enorma sociala och ekologiska utmaningar ska vila på enskilda människors beslut. Vi behöver en bred diskussion i samhället, som på sikt kan mynna ut i politiska åtgärder. Kyrkan behöver ha en tydligare röst i den diskussionen.