Gemensamt för många av de här resonemangen verkar vara att man tar avstamp i det vi har i dag. Vilka strukturer, verksamheter, organ, traditioner, med mera, finns och hur passar de in i framtidens kyrka? Hur kan vi förändra våra mässor och former för att tilltala nya människor? Det är säkert ett gott tillvägagångssätt, men jag undrar om vi inte mer borde fråga oss hur vi skulle vilja att kyrkan ser ut i morgon och inte fokusera på vad vi kan ändra i dag. En resplan läggs ju inte i första hand upp på basen av varifrån man startar, utan på basen av vart man vill åka. På samma sätt borde vi ju fråga oss hur vi vill att kyrkan ska se ut och vilka verktyg som krävs för att nå dit, inte i första hand fokusera på vad vi eventuellt kan göra med de verktyg vi redan har.
Kyrkans liv är en balans mellan att förnya och bevara. Vi behöver förnyas och förändras för att vara relevanta, vi behöver bevara och förvalta för att inte glömma våra rötter och vårt ursprung.
Jag tycker mig ändå se att vi är skickligare på att bevara än på att förnya. När vi förnyar är vi ofta angelägna om att påminna varandra om vikten av att bevara det gamla, däremot är vi i regel inte lika måna om att påminna varandra om vikten av att förändra saker. Vi är bra på att starta verksamheter och processer, men få vill skryta med att de är duktiga på att lägga ner sådant som levt ut sin tid.
Kyrkan står för något bestående som inte förändras genom tiden, men det betyder väl knappast att hon själv behöver vara oföränderlig.
Vi tror på en Gud som är ”den samma i evighet”, bestående och oföränderlig, men som samtidigt också säger ”se, jag gör allting nytt”. Vi tror på en Gud som är kreativ. Tänk om den kyrka Han tänkt vi ska ha i framtiden är mycket bättre än den vi har i dag, men kanske på ett lite annat sätt? Kan det tänkas att vi är så upptagna med att sörja det som är på väg att dö att vi inte ser det som kanske kunde födas fram om vi bara låter det ske?
