Kyrkpressen.fi

Fisk på torra land

16.01.2014

Jag vill inte provocera, inte beklaga mig, inte klandra, inte slå mig för bröstet. Inget sådant. Men det finns saker jag skulle vilja veta om hur (förenklat uttryckt) den finlands-svenska kulturen fungerar. Och bästa sättet att få ett svar är att seriöst fråga.

Min undran just nu bygger på denna iakttagelse. Om man skriver opinion i rikssvenska tidningar kommer det ofta en flod av reaktioner från läsarna, på sms, Facebook, Twitter etc.

I november 2011 skrev jag exempelvis en artikel på ledarsidan i Svenska Dagbladet som hade denna rubrik: ”En finsk tagg i den svenska rumpan.” Det kom 114 inlägg till tidningens kommentatorsfält, jag fick ca 200 mail, 5 500 delade artikeln på nätet. Det var lite mer än vanligt, men ändå ganska normalt.

När jag sedan började skriva i Finland blev det helt annorlunda. 0 eller 1 eller 4 kommentarer. Mitt rekord är 57 kommentarer – men den artikeln handlade om sex, surrogatmammor och ett ”livmoders-bibliotek”.
Jag erkänner att detta gjorde mig förvirrad, rentav en smula nedslagen. Jag hade dystra tankar. Vad gör jag för fel? Skriver jag fel, tänker jag fel. ÄR jag ”fel”?

Som svensk journalist, sedan årtionden van vid att kommunicera på nätet med läsare/tittare känns tystnaden extremt konstig. Jag kände mig ibland som en fisk som försöker simma på torra land.

Så gjorde jag av nyfikenhetsskäl en koll. Hur många nätkommentarer får de andra som skriver opinion i tidningen? Det visade sig att det är väldigt vanligt att även mycket tunga namn som skriver bra i angelägna ämnen får en nolla (0) i protokollet. Och de är som regel infödda i Finland-Sverige.

Så, vad beror det på?

Jag ringde några vänner på andra sidan vattnet. Det vanliga svaret: det finns några få skribenter som kan skapa debatt på nätet i vissa eldfängda frågor. Men annars är det nog ganska tyst.
Varför?
Njaaa. Jag veeet inte. Men kanske det har att göra med …
Så kommer det. Några små, försiktiga reflexioner, men ändå ett första svar på mina frågor.
”Vi är en liten minoritet, man letar då lätt efter samförstånd, även om man tycker olika.”
”Vi kanske av tradition har en särskild respekt för det som står i tidningen. Och för den som skriver.”
”Att vara journalist är fint i vårt land.”
Man vill inte – som det heter - ”förhäva sig”.
Man tycker ”jag har inte så mycket att tillägga”.

Jag tackar för dessa reflexioner. Men vill gärna veta mer. Du kan skriva en kommentar till tidningen direkt, eller sms:a till mig under adressen goran.skytte@telia.com.

Jag återkommer till frågan. I april ska jag delta i ett evenemang i Helsingfors där man bland annat kommer att behandla mediafrågor. Bland annat kommer man att diskutera likheter/olikheter mellan mediakultur i Sverige och Finland.

Så: Vad tycker du?

Göran Skytte

”Jag älskar att skapa nya färger och upplevelser i gudstjänsten”

musik. Johannes församlings nya kantor Senni Valtonen vill med musiken gå bredvid människor i vardagen och i deras största livshändelser. – Jag tycker om att stöda och hjälpa människor att uttrycka känslor på ett tryggt sätt. Det är den viktigaste delen av mitt jobb. 5.11.2025 kl. 20:13

Förr var jag yngst, nu äldst. När hände det?

ÅLDRANDE. Hur är det att åldras – på riktigt? Anna Paulina Eklöf tycker att det är hennes själ som oförändrad kikar ut genom ögonen. Per-Erik Lönnfors tänker att det går att acceptera förändringarna så länge man hittar en mening, kanske något så smått som att tömma diskmaskinen. 11.11.2025 kl. 11:00

Många församlingar tröga med kollekt via Mobilepay

kollekt. Kyrkostyrelsen rekommenderar Mobilepay för att samla in kollekt, de församlingar som gör det har goda erfarenheter – ändå erbjuder de flesta församlingar i Borgå stift inte den möjligheten. – Mobilepay är faktiskt lättare än att hålla på med kontanter, säger de anställda vid ekonomiavdelningen i Kyrkslätts kyrkliga samfällighet. 7.3.2023 kl. 18:59