Post Sharon – ett skymningsland

Israels äldsta dagstidning Haaretz tecknar ett motsägelsefullt porträtt av den avlidne förre premiärministern Ariel Sharon. Det är de ingalunda ensamma om. Oberoende av vilket läger analyserna kommer från, och om de präglas av beundran eller avsky finns draget av oberäknelighet alltid där. Ja, Ariel Sharon var en stark ledare. Ja, hans blotta existens var en trygghetsfaktor för staten Israel. Men – nej, ingen, inte ens de egna visste väl med säkerhet någonsin var de hade honom. Han kunde inte styras. Med förvåning och växande harm fick de israeliska bosättarna erfara hur bosättningspolitikens försvarare på en vecka drev igenom att Israel år 2005 tömde bosättningar i Gaza.

Bland palestinierna jublas det över Sharons död. För dem är Ariel Sharon en slaktare med ”blod på sina händer”, enligt Hamas talesman. Under hans år som försvarsminister ledde invasionen av Libanon inte bara till att tusentals libaneser miste livet. Den blodiga massakern av palestinier i flyktinglägren i Sabra och Shatila väckte hela världens misshag. Ariel Sharon fick gå från sin post.

Det finns inga heliga krig – och i det bleka efterljuset står också den kristna libanesiska milis som utförde dådet. Ingen tro skyddar sina anhängare från förmågan att kunna utföra onda handlingar. Ingen tro, och inga individer som tillhör den, går fria från ansvaret att göra allt de kan för att låta bli.

Därför hoppas man att ingen ska stiga in i ringen enkom för att plocka upp järnhandsken när Ariel Sharon nu definitivt är borta.

Den arenan är nämligen fyllt av ett eko efter ”en stor ledare, men en dålig förebild” som en av de egna karakteriserar honom. Risken att så ändå sker ger tragiska och skrämmande utsikter för det komplicerade pusslet i regionen. Oberoende av från vilken sida ens sådan ambition eventuellt dyker upp är det ett dåligt alternativ och en hopplöshetens väg man slår in på.

Vissa bedömare ser en annan riskabel utveckling som handlar om isolering, i det fallet staten Israels. Mellanösternforskaren professor Hannu Juusola vid Helsingfors universitet hör till dem. Enligt honom har Israel saknat ett aktivt och pragmatiskt ledarskap ända sedan Sharon gled in i sin koma för åtta år sedan. Resultatet är ett avstånd till såväl Europa som USA. Haaretz antyder detsamma, att nationen gick i koma internationellt sett samtidigt som sin ledare.

Makt och övermod är en farlig kombination. Makt och rädsla är tyvärr detsamma. Bägge kombinationerna finns med när världen följer Ariel Sharon till den sista vilan i Negeveöknen.