Att orsaka skolmassaker

Eftersom inget skjutvapen var involverat denna gång så har kraven på hårdare lagstiftning bytts ut mot spekulation kring vad som skulle hänt om inte lagarna vi har vore så stränga som de är. Men i övrigt är mönstret bekant. Nej, orsaken finns i våldsunderhållningen, speciellt i dataspelen. Nej, orsaken är bristen på skolpsykologer och/eller polisresurser. Nej, orsaken är mobbning och dåliga hemförhållanden. Nej, internet. Och så vidare.

Det säger något intressant om vårt samhälle att dessa orsaker ställs emot varandra i debatten, för det är väl egentligen rätt klart att alla dessa kan anses vara orsak till dessa tragedier, om än på väldigt olika sätt. Tillgången till vapen bestämmer styrkan i förstörelsen. Dataspelen verkar onekligen påverka formen på vilket dessa unga män ger utlopp för sin ångest genom att förverkliga de fantasier de levt ut om och om igen. Och både psykologer och poliser kan kanske förhindra sådana här katastrofer. Ingen av dessa saker förklarar egentligen varför så många av oss mår så dåligt.

Men det som driver oss att ställa dessa förklaringar mot varandra verkar vara viljan att frånsäga sig ansvar. Den som spelar dataspel eller sysslar med skytte vill inte kännas vid att deras hobby kan få så destruktiva följder. Så man skyller på något annat. Det samma gäller de politiker som bestämmer om hur mycket pengar som ska satsas på psykisk vård. Och så vidare.

Men kommer vi inte närmare roten på problematiken när vi säger att det är själva denna vilja att låta någon annan vara ansvarig som formar samhället där människor mår så illa att sådana här handlingar börjar te sig som rimliga utvägar? Att vi är i så starkt behov av att bekräfta för oss själva att vi i stort sett är hyggliga typer och därmed oskyldiga till världens ondska? Inte kan väl mitt beteende ha del i att människor skadas och dödas.

Man kunde påpeka att det senare givetvis är vad kristendomen hävdar är fallet. Och det är helt klart att tanken på människan som syndare är en av de kristna läror som verkar rimma sämst med dagens sekulära människosyn.

Men kanske vi kan nöja oss med att göra en annan poäng. Om vi i stället för att försöka frånsäga oss vårt ansvar utgår ifrån att vi har ansvar för varandra. Då blir den viktigare frågeställningen inte vilken av dessa orsaker som är viktigast. Frågan blir vilken av dessa orsaker jag kan göra något åt. Svaret är olika beroende på om jag är förälder, klasskamrat, lärare, polis, politiker, eller granne till familjen med ”bråkiga” tonåringar.

Det kanske inte förhindrar nästa skolmassaker. Men varje gång vi gör vad vi kan för att ta ansvar för varandra motverkar vi åtminstone lite av den ”sköt dig själv”-kultur som långsamt tar livet av oss alla.