För viktig för att lämnas åt proffs

Men den bilden är inte den enda sanna. Långt ifrån! Det finns en stor tyst skara som fortfarande är med, och som i sin tystnad både betalar och uppskattar det kyrkan gör. Den skaran utgör en enorm kraft, som kanske just nu i den omvälvning kyrkan genomgår, kan träda i aktion. Framtiden för kyrkan ser antagligen mycket annorlunda ut än de ramar för kyrkan som gäller i dag och för ett par decennier sedan. Men den kan också bli betydligt mer spännande – i positiv bemärkelse – än någon har anat. Nu är tiden för dem som trots allt vill sin kyrka att visa det.

I veckan avslutades den så kallade Kyrktorgsrundan. I den har kyrkliga aktörer dragit runt i Svenskfinland och samlat församlingsanställda och frivilligarbetare och förtroendevalda till diskussioner och inspiration, från Larsmo i norr till Lovisa i sydost. Vid det här laget börjar pendeln svänga. Nu är det kanske de frivilliga och förtroendevalda som får ge en del av sin inspiration till tvivlande och modfällda anställda. Och det är kanske just det här kyrkan behöver. På alla platser hölls en diskussion kring kyrkans framtid. Det glimrar fram ljuspunkter, som kan vara början till det nya inom kyrkan.

Det smärtsammaste i kyrkans liv är kanske att det som enligt teologin borde vara det viktigaste inte är det på riktigt. Det handlar naturligtvis om gudstjänsten. Hur kan det som kallas ”Gudsfolkets fest” bli en fest på riktigt? Kritik mot högmässan finns det gott om: Den är för stel. Den är för tidigt. Den har fel språkbruk och ålderdomliga ritualer och melodier.

Den allra största sorgen är ändå uppenbar: den har alltför få besökare. Men den lider också av en strukturell farsot. Gudstjänsten har blivit en proffsangelägenhet, som fjärmat församlingen från det som sker i den och gett vanliga församlingsbor uppfattningen att de varken har mandat eller kompetens att vara aktiva. Det här var något som också kom fram under diskussionerna på Kyrktorgen. Också här finns det glipor av hopp.

I Åbo arbetar man med gudstjänsten i form av gudstjänstgrupper. Där har lekmännen fått ett större ansvar för mässan, och samlas i grupper med egna gudstjänstturer för att förbereda det som ska hända på söndag.

Livligast fördes diskussionen på Åland, där en av deltagarna konstaterade att lekmännen i hennes församling helt resolut själva ställde till med gudstjänst när prästbristen såg ut att sätta stopp för det. ”Inte är väl gudstjänsten så helig att inte frivilliga kan göra den!” Hon blev elegant kompletterad av direktor Sixten Ekstrand, som troligen talade framtidsord i den stunden: ”Gudstjänsten är just så helig att lekmännen kan göra den.”