Tvåregementslärans bankrutt

Den senaste tidens stormar har fått mig att tvivla. I försöken att hålla kvar de glesnande skarorna blir man tvungen att ständigt tumma på de egna principerna, samtidigt som de interna grälen blir bara fler och bittrare. I längden går den ekvationen inte ihop.

Samtidigt finns det hoppingivande tecken på att insikten om just detta börjar växa fram, och kanske tvingar oss att dra slutsatserna, även om de smärtar. Jag tänker på de två senaste ledartexterna i denna tidning; Patrik Hagmans 15.8. och May Wikströms 22.8. Utmärkta analyser som tog fasta på väsentligheter.

Hagman konstaterar att politik och religion, trots allt tal om motsatsen, inte alls går att hålla isär. De bottnar ju båda i det viktigaste som finns, det vill säga frågan om vad vi som människor är och bör vara, och vad som krävs för ett värdigt liv. I det förmoderna samhället skiljde man inte åt dem från varandra eftersom de var två sidor av samma mynt.

Det var egentligen först med det moderna samhället det fanns ett behov av att hålla dem isär. I vår lutherska kyrka kodifierat som tvåregementsläran. Men då byggde vi samtidigt in en friktion mellan de två, eftersom det ena regementet allt tydligare tvingas följa efter det andra. Sådan är moderniseringens logik.

Hagman har helt rätt i att vi behöver mer sammanblandning mellan politik och religion, inte mindre. Samtidigt vet vi att den fusionen är dömd att misslyckas, just på grund av moderniseringens mekanismer. Enda alternativet är fundamentalism, det vill säga att vi med våld tvingar ihop de två igen. Exakt det som nu sker på olika håll i världen. Men det vill nog väldigt få. Vi har bitit alldeles för mycket av äpplet för att kunna lyfta upp det tillbaka.

May Wikström bidrar med en likartad insikt: kyrkan håller på att mista uppfattningen om sig själv som en social kropp. I takt med att staten övertagit alltfler av kyrkans åtaganden kvarstår snart en kyrka som enbart tror ”med knoppen”, och inte ”med kroppen”. Det sistnämnda är ju något av all religions utgångspunkt, det vill säga att människor också rent fysiskt samlas kring det som för dem är heligt, och med det som utgångspunkt bildar en gemenskap. Utan den kroppsliga och sociala dimensionen förlorar en församling en stor del av sin mening.

I Räsänen-debattens efterdyningar har det konstaterats att vi inte behöver skilja åt kyrka och stat eftersom de redan är åtskiljda. Struntprat, eftersom de två i så många avseenden hos oss i Norden är ett, vilket också Wikström konstaterar. Jag vet inte om Hagman och Wikström avsåg det så, men jag läser deras inlägg som en vink om att det kanske är dags för en definitiv separation.