På spåret eller bredvid

Jag har aldrig varit nån stor skidentusiast. Till mina tråkigaste minnen från skoltiden hör just skidutfärderna. Jag lärde mig aldrig den rätta tekniken och både uppförs- och nedförsbackarna känns jobbiga. Att jag riskerar armar, ben och skidor vid en flygtur ut i terrängen händer numera mera sällan men det händer fortfarande. Senast i söndags kände jag naturens hårdhet i baken och benen.

Även om jag numera ibland gör en skidtur så har min grundinställning till skidåkningen inte förändrats nämnvärt under åren. Och backarna har varken blivit högre eller lägre. Ibland upplever jag att just backarna är för höga då jag skidar på isen.

För någon vecka sedan skrev jag om Camilla Andersson som jag vågar kalla skidentusiast. Hon har mött Gud under sina turer i skidspåret.

Medan jag nöter på i spåret känner jag mig ganska avlägsen från ett Gudsmöte. Men tack och lov begränsar sig inte Gud till bara en plats. Så även om jag inte mött honom i skidspåret så har jag mött honom på andra platser. Nyligen mötte jag honom på gymmet. Det har till och med hänt sig att jag mött honom i en byggnad som kallas kyrka. Och en dag kanske jag möter honom även i skidspåret.
 
Men hitttills har jag bara kunnat förnimma något av honom i bastun efter en slutförd skidtur. För då känns det som bäst.