Jag tror inte på mej själv och min förmåga att tro rätt, jag tror på Jesus

Under det gångna året har det skavt i mitt inre när jag följt med debattläget i kristenheten. Och det skaver på flera sätt. Dels känns det som att vi misslyckas rejält med att vara kyrka. Att det finns olika åsikter om den kristna läran är inget nytt, tron kan tolkas och tänkas på många sätt. Men vi borde kunna sträva till enhet också trots skillnaderna, se mänskan bakom åsikten och visa kärlek också mot dem som tänker fel. Vi borde faktiskt kunna bättre och det gör mej besviken på kyrkan.


Dels blir jag osäker på min egen ståndpunkt. Oavsett om jag ser till de mest högljudda liberala eller mest högljudda konservativa känner jag mej främmande med deras tvärsäkerhet. Borde jag också vara lika övertygad om min åsikt som de är? Är det ljumhet och feghet som gör att jag inte står på barrikaderna med samma tydliga övertygelse som de gör? Jag borde kanske vara säkrare och det gör mej besviken på mej själv.

Är det ljumhet och feghet som gör att jag inte står på barrikaderna med samma tydliga övertygelse som de gör?

När Paulus skriver till Timoteus om svårigheter och problem han brottas med flikar han in en intressant formulering, nämligen ordalydelsen ”jag vet på vem jag tror”. På vem, inte på vad. Han skriver inte ”jag vet att jag har rätt”, inte heller ”jag är övertygad om att min teologi håller vatten” och inte ens ”jag är säker på att jag strider för rätt sak”. Han lutar sig specifikt mot att han vet på Vem han tror. Kanske jag borde göra det också?

Han skriver inte ”jag vet att jag har rätt”, inte heller ”jag är övertygad om att min teologi håller vatten” och inte ens ”jag är säker på att jag strider för rätt sak”. Han lutar sig specifikt mot att han vet på Vem han tror. Kanske jag borde göra det också?

Jag tror faktiskt inte på kyrkan, jag tror på Jesus. Kyrkan är också i sina ljusaste stunder trots allt sammansatt av vanliga, ofullkomliga mänskor med alla de begränsningar det innebär. Att ofullkomliga mänskor misslyckas med att vara kyrka borde egentligen inte överraska mej. Det är rätt dödfött att hänga upp sin tro på att kristna människor alltid agerar rätt. Men jag vet på Vem jag tror och jag vet att Han håller.


Jag tror faktiskt inte på mej själv och min förmåga att tro rätt, jag tror på Jesus. Att hänga upp min tro på min kapacitet att alltid mejsla ut den rätta läran, den rätta teologin och de rätta åsikterna är dödsdömt från början. Jag kanske får nöja mej med att följa Hans ledning så gott jag förmår och sen lita på att nåden och förlåtelsen täcker också de områden där det i slutändan visar sig att jag förstått Honom fel.


Jag vet inte allt och jag vet inte hur vi skall göra. Men jag vet på Vem jag tror. Och det räcker egentligen rätt långt.