Budskap för en förbryllande tid

Förbryllelsen gällde uppenbarligen den osäkerhet som nu vilar över hela landets framtid: den ekonomiska inte minst. Presidentens åga om det gemensamma bästa och uppmaningen till individens ansvar – ”kan också jag göra någonting för att minska illamåendet runt omkring oss” – blev en gång för alla tydligt markerade när det efteråt kom fram att han själv anhållit om att sänka sin lön till samma nivå som år 2006. Som signal är den stark, och har sänt något som liknar en chockvåg genom samhället, oberoende av om den tolkats med gillande eller som populism.

Det senare var väntat. Ändå kvarstår faktum att presidenten med handling bekräftat sina ord och gav de passager i nyårstalet som handlade om värden en helt annan tyngd.

Det har väckt en välkommen diskussion i samhället som man får hoppas fortsätter. Den diskussionen har ingen monopol på, och därför är populistskynket inte heller tillräckligt relevant för att diskvalificera hela saken. De frågor som föds är starka nog att bära sig själva vidare. De måste ställas. Sådana som: Vilket är mitt ansvar för det gemensamma bästa? Eller: Hur hanterar vi ett läge där begränsningarna kommer emot? I grunden är de inga nymodigheter förorsakade av den förbryllande globala tiden. Ordspråksboken i Bibeln, sammanställd femhundra år innan Kristi födelse, ger träffande det eviga problemet kropp: Blodigeln har två döttrar: Mer! och Mer! (Ords 30:15).

Helt klart är det att presidenten med sitt nyårstal axlar rollen som förgrundsgestalt i värdefrågor. Att han dessutom väljer att förankra dem synligt i religionen genom att tillönska medborgarna Guds välsignelse är också det en kraftig signal om vilka värden han ställer sig bakom, och där den lutherska folkkyrkan utan tvekan kan tolka in ett personligt stöd.

Semantiskt är det också intressant att se hur republikens president formulerat sin kortfattade ansökan till statsministern om lönesänkningen på 34 000 euro om året. Det klingar lite bibliskt också det:
”Kukin kohtuuden mukaan” ungefär ”åt var och en vad skäligt är” lyder stats-överhuvudets recept för hur man har lärt sig att tillsammans övervinna svårigheter hittills. Uttrycket har en klang av hur det gick till när en man i en av Jesu liknelser fördelar talenter för sina underlydande att förvalta ”åt var och en efter hans förmåga”. Det återkommer i andra bibelställen av liknande natur, till exempel i Korinthierbrevet. Som av en händelse kunde just det stället rentav bli en hälsning i retur: Det är ett råd jag ger er, och det kan ni ha nytta av, ni som i fjol påbörjade arbetet, och det med god vilja. Fullfölj nu arbetet, så att resultatet svarar mot den goda viljan – allt efter er förmåga. Har någon bara den goda viljan, så är han välkommen med vad han har och bedöms inte efter vad han inte har.