Dragspelaren på perrongen – invandrarna lever inte av arbete allena

TVÅ MINUTER råkade vi på Kyrkpressen för ett tag sedan få med Petteri Orpo, som önskar bli statsminister. Sedan behövde han hasta vidare till nästa journalist.

Det fanns tid för en enda fråga så vi frågade om arbetsinvandringen: Vilka tjänster behöver samhället investera i för att de tiotusentals nya arbetsinvandrare som ekonomerna i Finland talar om ska landa rätt i sitt nya hemland?

Orpo tittade häpet framför sig. De har ju det där arbetet, sade han. Sehän on se työ.

NEJDÅ. Så enkelt är det nog inte att integrera 40 000 nya arbetare per år. Inte ens fast de kommer från andra EU-länder, vilket Sannfinländarna helst önskar. Sök först ett arbete så ska allt det andra tillfalla er, för att omskriva en känd vers lite. Så enkelt är det inte.

Det kommer familjer och barn. Det är språkförbistring och kulturkrockar. Det behövs arrangemang på skolor, FPA-byråer och på bostadsmarknaden. Vi har skrivit om att kyrkan och diakonin får en roll i det här. (KP 2/23)

JAG HAR intervjuat grånade finländare i Trollhättan i Sverige, en gång i samma läge för ett halvsekel sedan. År 1967 utvandrade lika många finländare, 40 000 under ett år, för att jobba på fabrik i Sverige.

Baracker fick de att sova i, men utöver det var den hjälp de fick i det nya hemlandet lika med noll. Ett företag i metallindustrin hade lejt en dragspelare att spela Säkkijärven polkka på tågperrongen i Göteborg så att de skulle känna sig välkomna, det var allt. Brännvins­misär och hemlängtan var det på boendena.

DET ÄR INTE så lätt. I dag tar kyrkor, församlingar och enskilda kristna i vårt eget samhälle ett berömvärt ansvar för att nyfinländare får vänner och nätverk för de första åren här.

Men det är komplicerat. Och det blir en del anekdotbevis. Bara för att vi i församlingen känner några som har kommit väl tillrätta, och kanske fyller vår vintergråa vardag med nya livsmönster och livsinsikter, så betyder det ännu inte att all invandring lyckas.

Det är dessvärre också legitimt att ställa frågor om och hur vi ska ha invandring, även om vi i grunden vill vara både humana och generösa.

"Finland blir ett för svårt land för många. Bagaren från Syrien lyckas aldrig öppna eget."

Det finns invandrare som aldrig kommer tillrätta, aldrig kommer till din kyrka, aldrig får tag om trådändan för hur man lever i Finland och kommer vidare.

Och framför allt ska sägas att det inte är deras eget fel, utan att Finland är ett för svårt, krävande och komplicerat land för många. Bagaren från Syrien kommer aldrig så långt som till att öppna eget och komma ut i livsmyllret i Finland. För att inte tala om hans fru.

Det är ändå glädjande att siffrorna visar att sysselsättningen bland de utlandsfödda och särskilt bland kvinnorna har stigit kraftigt, enligt en nypublicerad undersökning från Arbets- och näringsministeriet. Vi får hoppas att det också förändrar våra system inifrån.

DET BLIR ÄNDÅ fortfarande lätt också cyniskt att, till exempel i regeringsförhandlingar, säga att vår ekonomi behöver dem, och därför är de välkomna.

Det kräver ett stort arbete från vår sida, och en beredskap att göra om samhället. Vi riskerar också att skapa en rotlös kast av säsongs- och snuttjobbare. Och om vi inte lyckas göra nya människor i vårt land till rotfasta anställda eller egenföretagare, så kommer vi en dag att ha en ny våg av ”stora årsklasser”.

Det är de som blev finländare under de åren då vi började importera befolkning. De får inte bli pensionärer och äldre utan att någonsin ha fått bygga mera än ett bräckligt livshus åt sig själva i Finland.