Tänk om de andliga behoven är lika grundläggande som de rent psykologiska?

Det är ingen större nyhet att den andel av befolkningen som mår mentalt dåligt ökar. Häromveckan stötte jag på en intressant diskussion med en person som forskat i mental hälsa. I ett sidospår konstaterade han att det skett en förändring i hur vi ser på ångest, depression och annat psykiskt illamående.

"Förr i tiden gick den som hade ångest inte till läkaren utan till prästen, eftersom mental hälsa ansågs vara något som hörde till den andliga och existensiella sfären."

Förr i tiden gick den som hade ångest inte till läkaren utan till prästen, eftersom mental hälsa ansågs vara något som hörde till den andliga och existensiella sfären. Sedan dess har vi gjort stora vetenskapliga framsteg i hur vi ser på mental hälsa och ohälsa och idag hänför vi ångest och depression nästan helt till sjukvården. Det som behövs är inte en andlig diskussion utan medicin och terapi. Forskaren frågade sig dock om pendeln eventuellt svängt för långt. Har vi förenklat människans inre för mycket när vi tror att illamående enbart är en medicinsk fråga? Borde vi återupptäcka det andligas betydelse? Förståelsen av mental hälsa och illamående har odiskutabelt medicinska och vetenskapliga grundstenar som vi inte behöver förneka, men finns det en andlig dimension vi ibland missar?

"Förståelsen av mental hälsa och illamående har odiskutabelt medicinska och vetenskapliga grundstenar som vi inte behöver förneka, men finns det en andlig dimension vi ibland missar?"

Ur ett kristet perspektiv låter det rimligt: människan är en helhet av kropp, själ och ande. Men ur det perspektivet blir en följdfråga också om det rent av kan vara så att sekulariseringen bidrar till att allt fler av oss mår dåligt? Inte så att de som lider av ångest och depression skulle vara mer sekulariserade än andra. Det förefaller orimligt eftersom också de av oss som bejakar det andliga ju kan må psykiskt dåligt.

"Tänk om de andliga behoven är lika grundläggande och viktiga som de rent fysiska eller psykologiska?"

Men kan man tänka sig att illamåendet hos en del människor är symtom på att ett sekulariserat samhälle inte känns vid mänskans andliga behov? Tänk om de andliga behoven är lika grundläggande och viktiga som de rent fysiska eller psykologiska? Är mitt behov av att få tro på något eller ingå i något större än mig själv rent av lika viktigt som mitt behov av mat och vatten eller mitt behov av bekräftelse och kärlek? Och kommer en del av vårt illamående just av det faktum att vi lever i en tidsanda som sagt att de här behoven är inbillade och därför kan bortses från?

Ifall det finns en koppling mellan illamående och andlighet får kyrkan en rätt intressant uppgift. Vi kan dela det tunga och svåra, men vi kan också i viss mån peka på en lösning. Människan behöver något större och vi känner den Störste. Kanske vi inte behöver tona ner det andliga för att uppfattas som mer lättsmälta, utan istället betona det eftersom det resonerar mot ett grundläggande mänskligt behov.