Ondska

Självklart beror många av de här händelserna på mental ohälsa och olyckliga omständigheter. När en människa mår illa och utsätts för stor press kan handlingar som tidigare var otänkbara plötsligt te sig som det enda vettiga alternativet. Men jag undrar om orsakerna ibland finns ännu djupare.

Enligt Bibeln är människan en fantastisk skapelse. Vi har alla fått olika gudagåvor att använda, gåvor i form av intelligens, styrka, fantasi, logiskt tänkande och så vidare. Vi har en enorm kapacitet att göra gott, men samtidigt har vi en enorm kapacitet att göra ont. Vårt kunnande och vår intelligens är ett vasst tveeggat svärd. Väljer vi att använda dem för det goda kan vi utföra storslagna insatser, väljer vi att använda dem för det onda kan vi göra fasansfulla illdåd.

Anders Behring Breivik visade oss hur mycket ondska en enda människa kan frammana genom målmedvetet, destruktivt arbete. Trots att vi gärna vill tro det motsatta var han ändå inte en ondare eller sämre människa än någon annan av oss. Skillnaden mellan honom och dig och mig är att han lät sin ondska löpa fritt, han valde att använda sin intelligens och sina gåvor för det onda.

Borde vi i kyrkan i större grad våga ta upp ondskan som en realitet? Vi betonar gärna Gud som en kärleksfull far och människan som en unik, älskad skapelse och det gör vi definitivt rätt i. Men borde vi också våga nämna att det finns en risk att vi använder våra gåvor för det onda? Trots att vi är unika och älskade av Gud innebär det inte automatiskt att vi väljer att göra det rätta, vilket nyhetsrubrikerna mer än väl visar.

Borde vi i samma anda våga nämna att vi faktiskt tror att det finns en ond makt som aktivt vill förstöra våra liv och få oss att använda våra gåvor fel? Många ryggar tillbaka inför tanken på en ond Djävul, en mörk makt, och tycker att det känns förlegat och gammalmodigt. Men att våga ta upp ondskans verklighet behöver inte innebära att vi kastar tillbaka kyrkan till den mörka medeltidens skrämselpropaganda, utan att vi vågar ta fram de sanningar som många kristna före oss funnit riktiga.

Om det faktiskt är sant att vi befinner oss på ett slagfält där striden förs mellan det som är ont och det som är gott är det en dålig lösning att intala oss själva att den ena sidan egentligen inte finns. Att inte våga tala om ondskan och hur lite som egentligen skiljer oss från den gör oss sist och slutligen bara ännu mer utsatta för den.