Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för bråkiga pojkar och senare i livet fick jag en

Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för bråkiga pojkar. I lekis låg de i en hög på golvet och brottades, sedan sprang de ut på Kvarnberget och hojtade åt uteliggarna. Jag förstod mig inte på dem, och jag gjorde lovar runt dem.

Jag fick barn. Jag fick sådana som, liksom jag, bekvämt passade in i den snäva rollen för snälla flickor. De fick beröm på kvartssamtalen och nästan aldrig anmärkningar. De var inte störiga. Nånstans trodde jag att det var min förtjänst.

"Och sedan, senare i livet, fick jag en sådan som jag varit så rädd för. En bråkig pojke, som jag skulle kallat honom när jag var barn."

Och sedan, senare i livet, fick jag en sådan som jag varit så rädd för. En bråkig pojke, som jag skulle kallat honom när jag var barn.

Mitt liv fick helt nya dimensioner. Framför allt var jag med om saker jag aldrig upplevt förr: att i maktlöshet stå och stirra på sitt barn i en brottningshög med sin vän medan de andra barnen prydligt stod i rad och sjöng en sång för föräldrarna, eller visade upp en teckning.

Här var en som inte var rädd för att öppna munnen. Här var en som inte var rädd för att slå sig. Här var en som kastade snöbollar och ifrågasatte regler och hade svårt att sitta stilla. En som var full av rastlös energi, en som inte ägnade sig åt ingående studier av sina känslor.

En som inte förstod sig på de snälla flickorna. ”Varför kan de inte prata lite högre, så att man hör vad de säger?” En främmande art.

"Jag har blivit en ödmjukare och mer förstående människa och jag märker att jag ser på pojkar och män med en annan blick."

Jag är så tacksam. Jag har lärt mig så mycket av det här. Jag har blivit en ödmjukare och mer förstående människa och jag märker att jag ser på pojkar och män med en annan blick.

Häromdagen mötte jag en yngling i färd med att gå över gatan och samtidigt kasta en snöboll på sin kompis som gick åt ett annat håll. Tidigare skulle jag har varit rädd för honom. Jag skojar inte: jag skulle ha trott att det finns risk för att han kastar en snöboll på mig.

Nu insåg jag genast med erfarenhetens ryggmärgsreflex att ynglingen var till 100 procent upptagen av att kasta en snöboll på kompisen. Han hade inte koll på ett det var rött ljus. Han hade ingen koll på mig. Och eftersom jag inte fanns i skottlinjen var jag totalt trygg.

Jag tittade ömt på honom. ”Lilla vän”, tänkte jag. ”Det kan komma en bil.”

Jag skulle önska dig en egen bråkig pojke. Eller en snäll flicka, eller tvärtom. Något du inte är. Jag önskar att vi alla var en kramlängd från den sorten som vi inte känner.