Autistisk religion?

Och varför fundera på detta här bakom draperiet i turistklassen? Jo, vi är många här inneslutna i den högtflygande tuben, men få är närvarande. Utflugna, fast de sitter här! De som är mest på ort och ställe är utan tvekan barnen. De lever här och nu, tittar, frågar, petar och väsnas. Också personalen ser vaken ut. Men, men! Många av oss andra är fästa vid ledningar till någon apparat som injekterar något i öronen. Grannen här undergår just denna behandling. Han har ögonen öppna, men blicken antyder en semi-autistisk tillvaro. 

Människan måste föreställa sig allt i tid och rum, sade de lärde förr. Men numera ser människor ut att riktigt flyga mot en tillvaro där kropp och själ är åtskilda, där tid och rum är bisaker. En disinkarnerad tillvaro alltså, om ni tillåter. Kan det vara hälsosamt?

Helt nytt är detta nu inte. På religionens område har en autistisk fromhetstyp länge rekommenderats i västerlandet, alltså en religion bara för mig själv, osynlig, frånvarande, inte kommunikativ. Gemensamma funktioner undanbedes, sådana som bön tillsammans, gudstjänstfirande, nattvardsgemenskap. Syndernas förlåtelse lär man ska få på internet, utan inblanding av andra.

Traditionell kristendom är en stor protest mot en sådan frånvaro och ensamhet. Brustna kontakter är följder av syndafallet, inte något som man ska sträva efter! Inkarnation handlar det om, inte dess motsats! Nådemedlen förenar. Hos oss, inkrökta varelser i oss själva, väcker Anden kärlek och längtan till gemenskap med varandra. En församling är på det sättet finurligt inrättad att den lever och mår i tiden och i rummet. Man träffas där. Men en församling är trots det inte fjättrad, vare sig vid tiden eller rummet, vilket låter modernt.

Våra tankar når kanske inte ut utanför oss själva. Men Gud känner allas tankar, också våras som hotas av isolering. Helt ensam är inte ens autisten, för Gud ”känner mina tankar fjärran ifrån”.   Hemmet för autister ska hjälpa barnen att få kontakt med andra. Kyrkan är hemmet som ska göra … just det samma.