När det här skrivs har det gått en månad sedan coronan tog Finland – och samtidigt också stora delar av västvärlden – i ett järngrepp. Går det redan nu att dra några slutsatser om vilka insikter vi gjort, eller vilka bestående förändringar i vårt beteende viruset har fört med sig, när coronan en dag (förhoppningsvis) är ett passerat kapitel?
I en intervju berättar Anna-Maja Henriksson om hur hon upplevt den gångna månaden. I slutet av intervjun säger hon att hon hoppas att en lärdom vi drar av det här är att vi alla är beroende av varandra. Och att vi inte ska ta saker och ting för givna.
Samma tema tangerade också biskop Bo-Göran Åstrand i en intervju i de finlandssvenska dagstidningarna före påsk. Han konstaterade att man kanske måste bli god vän med osäkerheten, att mycket – eller mer eller mindre allt – i tillvaron är osäkert, och att man måste hitta ett sätt att förhålla sig till det. Men han konstaterar också att mitt i osäkerheten finns insikten att vi har varandra och nuet.
Men likväl – trots att vi har varandra – är osäkerheten svår. På föregående uppslag berättar Minna Timmerbacka-Vidjeskog att det jobbigaste efter att ha haft cancer är att ingen vill eller kan garantera att den inte kommer tillbaka. Att leva i ovissheten har varit tyngst, säger hon.
Just nu är vi många som försöker hantera ovissheten. För en del går det bättre och för andra är det svårare. För en del har förändringarna i vardagsrutinerna varit små, för andra helt omvälvande. Vi har klarat av en månad – av sannolikt ganska många – med undantagslösningar. För någon har förändringarna till och med varit positiva, medan någon annan omöjligt kan förstå att undantaget varat i bara en månad.
Vi är alla väldigt olika drabbade av coronaepidemin och dess följder, men en insikt man kunde hoppas att vi kollektivt kunde landa i efter detta är tacksamhet. Den oerhörda frihet de flesta av oss haft har vi börjat se som en rättighet. Nu när den är begränsad märker vi hur mycket den är värd. Då kan det vara bra att påminna sig om att både ur ett historiskt och globalt perspektiv har den frihet vi haft förmånen att ha varit helt unik. Vi lever med undantag och ovisshet nu, och så småningom kommer vi att återgå till något som är mer likt det vi kallar ”normalt”. Men för många människor i världen är ovissheten det normala.
