En påskhelg för flera år sedan – på den tiden när man kunde tillbringa påskledigheten på annan ort – var jag hemma hos mina föräldrar och bläddrade i gamla fotoalbum. Vi ärvde en stor hög efter en äldre släkting, och kanske skulle det göra henne lite vemodig att veta att de bilder som väckt mitt största intresse inte är hennes glada reseminnen i färg utan de äldsta albumen med små svartvita foton. Bland dem fanns bilden på min mormorsfar som sår spannmål för hand och på en för mig okänd brud som fångats just som hon snyter en av brudnäbbarna, säkert inför den egentliga fotograferingen.
Där finns också mor Österberg och hennes barn, människor som jag inte vet något annat om än att de en dag blev fotograferade framför sitt hus. Där sitter de – modern, sonen och de fem döttrarna med långa flätor. Alla sitter de rakryggade och ser ut att vara fullt på det klara med stundens allvar. De som däremot inte har begripit stundens allvar är katten som stryker sig mot en av döttrarna, förnöjd över att ha hittat henne sittande just där, och hönsen som obekymrat pickar i förgrunden.
Bilden har stannat kvar hos mig, först som ett ögonblick från en främmande kultur. Vad säger det om det tidiga 1900-talets människor att de lät sig fotograferas framför sina hus? Att deras kameror behövde användas utomhus för att ljuset skulle räcka till, ja – men också något om en platstillhörighet som kanske inte är lika självklar i dag. Vi flyttade in i en gemensam bostad i slutet av fjolåret, och än har vi inte låtit någon ta ett porträtt på oss utanför höghuset – eller utanför lägenhetsdörren. Vi tänker kanske att det är något annat som definierar oss – men platsen där vi bodde coronavåren 2020 kan vara just den information våra efterlevande släktingar skulle vilja ha om oss i framtiden.
Hönsen och katten på det gamla fotot är det där som kommer i vägen för ens arrangemang, det där som får oss att säga äsch! när vi tittar på bilden strax efteråt, men som gör bilden intressant för dem som inte var med. Hönsen är det vi inte kan regissera, det som vandrar in från sidan och gör sin egen grej. De är som snön som vräker ner i april just som man ställt fram utemöblerna, som ett nytt virus som bara fortsätter att hålla världen i ett järngrepp fast vi egentligen hade andra planer.
