Jag bor i Helsingfors och har sommarställe i Esbo. Det brukar folk skratta åt. Alla tomtgrannar bor i sina hus året om. De har värmepumpar och borrbrunnar, vi har utedass och bastu.
Av nån anledning har det blivit lite glest med stuglivet de senaste åren, men nu är vi tillbaka, med råge. Vi krattar som aldrig förr, röjer buskar och påtar i jorden. Barnen har städat ur min gamla lekstuga och grävt fram gungorna. De har hittat mina Kalle Anka-tidningar på vinden och en gammal enögd docka som lillasyster nu sköter ömt.
Medan jag räfsar och krattar diskuterar jag försiktigt med mina sedan länge avlidna farföräldrar, som jag aldrig ens träffat, men vars gårdstun jag nu på allvar tar i besittning. Jag tänker mig att de är väldigt förvånade över den vilda familjen som invaderat deras veranda och klättrar i deras ekar. Jag tänker mig att de funderar över varför ett av barnen är mörkhyat, eller så spelar hudfärg absolut ingen roll i himlen – kanske är de färgblinda? Min farmor bekymrar sig sannolikt över matsäcken barnen blir serverade vid trädgårdsbordet. Vad är en ”Risifrutti” tänker hon, kan det komma nåt gott ur en burk med det namnet?
Sommarstället var också min pappas oas, varje ledig stund tillbringade han här – vilket förmodligen förklarar varför jag inte varit så hemskt intresserad av stället som vuxen. Alla mina barndoms somrar har jag tillbringat här, alla vårhelger med temperaturer över nollstrecket och alla höstveckoslut innan vintern på riktigt tagit över med fukt och kyla i stenfot och väggar. Stället är impregnerat av trygga barndomsminnen, av sommardofter och av min pappas lugna lunk mellan hobbyprojekt och vardagssysslor.
Jag tänker mig att också pappa lyssnar en stund till mina coronatankar, som maler på i takt med krattan. Snart tappar han ändå intresset och spankulerar iväg, tämligen oförstående inför all uppståndelse. Han förstår inte vad vi klagar över, vad som fattas oss. Exakt vilken rörlighet är det vi förlorat, han ser inga nya gränser i skogen bakom bastun. Förklara gärna ännu en gång vem det är vi saknar! Hela familjen är ju här, friska och rosenkindade. På vilket sätt menar vi att det är tråkigt? Han ser nog både ett och annat som borde fixas på gården … Allt man behöver finns ju precis här, på en gammal veranda i Finlands näst största stad.
Det finns absolut inget skrattretande över ett sommarställe i Esbo just nu, bara tacksamhet.
