”När världen inte längre är vanlig.” Titeln på Pamela Granskogs bok om sorg har känts väldigt aktuell väldigt många gånger de senaste veckorna. Coronaviruset och dess verkningar kändes länge ganska avlägsna, men plötsligt, på bara några dagar, gick det från att ha varit något vi betraktade på avstånd till något vi alla stod mitt i. När regeringen med statsminister Sanna Marin i spetsen förra veckans måndag läste upp den nitton punkter långa lista som skulle definiera vår vardag inom en överskådlig framtid var det som att något gick sönder i samhället. Världen var plötsligt inte längre vanlig.
En överväldigande majoritet av oss människor som bor i det här landet har under hela vår livstid haft privilegiet att bo i ett samhälle som varit stabilt, och som decennium för decennium från 1950-talet och framåt – åtminstone materiellt sett – blivit rikare och rikare. Men den där måndagen rubbades för många något av den grundtillit man haft i att välfärden och välfärdssamhället är en oföränderlig och självklar konstant.
Det ska genast sägas: det finns knappast någon som önskat det osäkra läge vi nu hamnat i, där det för i stort sett alla av oss är omöjligt att ana konturerna av vilka följder coronakrisen kommer att få i ökad arbetslöshet, permitteringar och allmän osäkerhet om framtiden. Men nu är vi i det här läget, och då kan man i alla fall försöka hitta positiva insikter som den uppkomna situationen kollektivt kunde ge oss.
"Det kunde vara avsevärt värre."
Den första är kanske att förstå och uppskatta hur priviligierade vi som fått bo i det här landet de senaste decennierna har varit. De som ännu lever och som var med på 1940-talet vet vad det är att leva med krigets skugga över sig. Vi behöver inte backa bandet mer än ett par generationer till så landar vi i årtionden när dåliga skördeår gjorde att svält och död drog över stad och land. Faktum är att vi inte ens behöver backa bandet utan bara blicka en bit utanför vårt eget lands gränser för att hitta människor för vilka det här är en realitet i dag. Krig och krigsoffer finns i Europas omedelbara närhet. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO lider nästan 800 miljoner människor i världen brist på mat idag. FAO uppskattar att 25 000 människor svälter ihjäl varje år.
Coronaviruset kommer helt säkert att få negativa följder för de flesta av oss. Men samtidigt kan det också vara bra att komma ihåg att det kunde vara avsevärt värre. Vi kunde ha drabbats av ett virus som varit betydligt mera dödligt och betydligt mer smittsamt. När digerdöden drog fram på 1300-talet dog uppskattningsvis var tredje europé. Dödligheten bland dem som drabbades var nästan total.
Och man kan hoppas att en effekt av coronaviruset skulle bli det man ofta sett när människor kollektivt drabbats av kriser: att man får en förnyad förmåga att lyfta blicken från den egna naveln och se behoven hos andra, hos sin nästa. Det finns tecken som tyder på att det kan bli så också denna gång.
